Denna helg blir en ensam helg för min del då herr A har begav sig till Härnösand och sin bror och Parkfesten igår.
Jag jobbar hela helgen så jag kunde inte följa med, men för mig gör det detsamma. Det hade varit kul att få träffa André men desto mindre roligt att spendera en halv helg med onyktert och halvonyktrert folk som dessutom har en förmåga att snarka som en hel konvoj = lite alt. ingen sömn alls.

På tal om sömn så har jag i flera dagar i sträck lyckats vakna tidigt på morgonen och pigg som en lärka och utan ngt hjälpmedel dessutom.
Det är inte likt mig då jag gärna sover extra länge bara för att jag vet att jag kan.
Jag sover gärna 10 timmar per natt.
Jag funderar på om det är kroppen som kanske börjar förbereda mig för kommande tid med sömnbrist och uppstigning i tid och otid för att tillfredsställa den kommande lilla bebins behov.

Jag har också märkt att jag blivit så himla blödig och fjantig. Det måste ha att göra med grav.hormoner.
Gråta kan jag göra för väldigt lite... När jag var 14 år och såg Titanic på bio för tredje gången lyckades jag klämma fram några tårar där på slutet. Jag kände mig dum som inte grät fast det var så sorgligt och mer än halva biosalongen grät.
Nu krävs det väldigt lite för att jag ska kunna fälla en tår.
Men det som förvånar mig mest är hur mörkrädd jag har blivit.
Och särskilt när jag är ensammen hemma. Igår var jag tvungen att ha sovrumsdörren på glänt och halllampan tänd för att jag skulle våga somna.
Annars vill jag gärna ha så mörkt som möjligt när jag ska sova.
Dom som känner mig vet hur mycket jag älskar skräckisar, rysare, pskyologiska thrillers osv. Nu vågar jag inte se sånt själv alls. Mycket märkligt hur det kan te sig.

I morgon börjar jag kl 15 och jobbar till ca 23.
Drygt.
Får hålla tummarna på att det inte blir så vansinnigt med folk bara. Ingenting vill fungera dessutom.

Näe nu ska jag natta djuren, ta lite kvällsfika och sedan sussa.

Until next time...

Jaa, ett nytt skede i livet har påbörjats...eller iallafall förbereds.
Då vi har kläckt nyheten för våra familjer kan jag nog gott pränta ner det i bloggen också.
Om allt vill sig väl så ser det ut som att jag och herr Anton ska bli mamma och pappa.
Lycka, spänning, rädsla, upprymdhet, tvekan, kärlek alla sorters känslor far igenom kropppen.
För det är ju trots allt ett sprillans nytt liv vi skapar, ett livslångt ansvar.
Vi är så lyckliga, men vi har nog inte landat riktigt än, frågan är om man någonsin gör det...på riktigt?

Vi eller främst jag har ju pratat om barn och bebisar och bebismagar ett bra tag. Det var inte för så många månader sen som också Anton började tänka lite mer i mina banor.
Vi har lekt mycket med tanken på barn och den 10 juni så plockades min p-stav i armen ut. Den hade iofs gått ut i april redan men kan ju vara verksam upp till ett år efter att den gått ut.

I måndags natt förra veckan tänkte vi göra slag i saken och beställde en massa ägglossningstester och grav.tester, då jag inte har eller har haft nån värst koll på när mensen är pga oregelbunden mens och då i sin tur svårt att räkna ut när man har ägglossning (bla bla bla).
Jag hade en liten, liten känsla av att jag faktiskt kunde vara gravid redan, men såg det som väldigt liten chans då symtomen var exakt som vid mens.
Paketet som vi beställt kom på onsdagen och jag frågade Anton med bus i blick om jag inte ska testa ett grav.test, bara på skoj.

Sagt och gjort, kissa på stickan (gjorde jag rätt?) fältet blev rosa (skit, vi fick tester det var fel på) och sedan dök två rosa streck upp på en nanosekund (tyckte jag). Hjärtat verkligen skenade iväg, och mina händer, hela jag började skaka.
Jag kikade ut genom dörröppningen och tittade på Anton och kläckte ur mig ngt i stil med: "Hörredu, jag tror jag är fetgravid..."
-"Vaaaa?"
På skakiga ben gick jag ut i köket upprepade: "Jag tror jag är gravid"
Också visade jag Anton testet, vi kramades, jag skakade, vi grät.
Efter ytterligare två tester var det bara att konstatera att vi nu skulle bli föräldrar.

Dom här dagarna efteråt och vi mest bara gått runt och fånlett mot varandra. Anton förundras över hur ett par bröst kan växa så snabbt medans jag ojar mig över hur fruktansvärt ömma dom är. Och letar hela tiden tecken på när magen börjar synas. Jag kan iallafall konstatera att magen svullnar upp en hel del på kvällen för att återgå till det normala dagen efter. Jag har tur att inte må illa (än iaf).
Man jag vågar inte riktigt säga hur långt gången jag är iom att det hela gick så fort, men jag är inte alls så långt gången, enligt dom uträkningar jag gjort så bör jag iaf vara i v.5.

Den 14/8 ska vi på inskrivning och förhoppningsvis så får vi en tid efter det att göra ett VUL för att se vilken vecka jag verkligen är i.

Ojojoj, vi ska bli föräldrar!! ;D





                                             

Jaa, här har man inte varit på några månader.
Det har ju mest varit jobb, jobb och jobb, inget roligt och inget vettigt att föreviga på denna blogg.
Inspirationen har aldrig infunnit sig inte heller orken.
På men nu är det förhoppningsvis på väg att förändras.

Idag har det stått handla-hyffsat-vettiga-grejer-till-lägenheten på planeringslistan.
Sagt och gjort har det inhadlats mattor, tidningsställ, madrass, hatthyllor samt skohyllor.
Så snart ser man att det faktiskt bor två personer i denna lägenhet.
Diskat och dammsugit och skurat har det också blivit av.
Och i morgon är det tvätta som gäller.

Jag saknar våra två tokkatter som vi var tvugna att lämna bort pga allergi. Men ändock så glad att det fanns en snäll själ  som ville förbarma sig över våra hårbollar. För att avliva dom ville varken jag eller Anton.
Vi har därefter ökat fiskbefolkningen i akvariumet och även skaffat oss tre råttor. Dom sistnämda gnagarna fick jag tjata mig till, till en viss del. Men efter att ha lovat dyrt och heligt att han inte hade något ansvar över dessa (låter som när man var liten och tjatade på mamma) så gav han med sig. Nu går han själv till buren och har kortare konversationer med de söta små, och tycker faktiskt att dom är väldigt söta (det var ju det jag sa!).

Jag är glad, nervös, rädd och upprymd. Det har varit en händelserik dag och jag är så lycklig och tokkär i min underbara karl. Hemskt törstig känner jag mig också. Ett glas iskallt vatten känns oerhört lockande just nu.
Ska nog ta mig ett sådant nu och sen snusa lite på herrn som ligger bakom mig och sover så sött.

Tack och hej
Leverpastej