Jaa, ett nytt skede i livet har påbörjats...eller iallafall förbereds.
Då vi har kläckt nyheten för våra familjer kan jag nog gott pränta ner det i bloggen också.
Om allt vill sig väl så ser det ut som att jag och herr Anton ska bli mamma och pappa.
Lycka, spänning, rädsla, upprymdhet, tvekan, kärlek alla sorters känslor far igenom kropppen.
För det är ju trots allt ett sprillans nytt liv vi skapar, ett livslångt ansvar.
Vi är så lyckliga, men vi har nog inte landat riktigt än, frågan är om man någonsin gör det...på riktigt?

Vi eller främst jag har ju pratat om barn och bebisar och bebismagar ett bra tag. Det var inte för så många månader sen som också Anton började tänka lite mer i mina banor.
Vi har lekt mycket med tanken på barn och den 10 juni så plockades min p-stav i armen ut. Den hade iofs gått ut i april redan men kan ju vara verksam upp till ett år efter att den gått ut.

I måndags natt förra veckan tänkte vi göra slag i saken och beställde en massa ägglossningstester och grav.tester, då jag inte har eller har haft nån värst koll på när mensen är pga oregelbunden mens och då i sin tur svårt att räkna ut när man har ägglossning (bla bla bla).
Jag hade en liten, liten känsla av att jag faktiskt kunde vara gravid redan, men såg det som väldigt liten chans då symtomen var exakt som vid mens.
Paketet som vi beställt kom på onsdagen och jag frågade Anton med bus i blick om jag inte ska testa ett grav.test, bara på skoj.

Sagt och gjort, kissa på stickan (gjorde jag rätt?) fältet blev rosa (skit, vi fick tester det var fel på) och sedan dök två rosa streck upp på en nanosekund (tyckte jag). Hjärtat verkligen skenade iväg, och mina händer, hela jag började skaka.
Jag kikade ut genom dörröppningen och tittade på Anton och kläckte ur mig ngt i stil med: "Hörredu, jag tror jag är fetgravid..."
-"Vaaaa?"
På skakiga ben gick jag ut i köket upprepade: "Jag tror jag är gravid"
Också visade jag Anton testet, vi kramades, jag skakade, vi grät.
Efter ytterligare två tester var det bara att konstatera att vi nu skulle bli föräldrar.

Dom här dagarna efteråt och vi mest bara gått runt och fånlett mot varandra. Anton förundras över hur ett par bröst kan växa så snabbt medans jag ojar mig över hur fruktansvärt ömma dom är. Och letar hela tiden tecken på när magen börjar synas. Jag kan iallafall konstatera att magen svullnar upp en hel del på kvällen för att återgå till det normala dagen efter. Jag har tur att inte må illa (än iaf).
Man jag vågar inte riktigt säga hur långt gången jag är iom att det hela gick så fort, men jag är inte alls så långt gången, enligt dom uträkningar jag gjort så bör jag iaf vara i v.5.

Den 14/8 ska vi på inskrivning och förhoppningsvis så får vi en tid efter det att göra ett VUL för att se vilken vecka jag verkligen är i.

Ojojoj, vi ska bli föräldrar!! ;D