... jag vet att jag är hemskt dålig på att uppdatera denna blogg. Men jag skriver nog hellre lite mer sällan än ofta och en massa helt ointressanta saker, fast det skriver ju jag oftast ändå...men ändock!

Det har gått förvånansvärt bra att börja jobba igen, jag ska även gå upp i tid igen då jag inte längre jobbar som personlig assistent, dessvärre... Jag som trivdes så bra där... Men nu går vi mot lite lugnare tider, sommaren är slut och med den alla vansinnesrusningar som aldrig tycks ta slut, inte ens efter stängning.

Jag har börjat fundera på när jag ska berätta för chefen om mitt "tillstånd". Men just nu är jag i en förvirrande fas (eller ha varit ett tag) där jag ifrågasätter om jag verkligen är gravid eller ej. För jag känner mig hur ogravid som helst. Förutom den konstanta hunger som aldrig tycks kunna stillas, och brösterna som aldrig tycks sluta växa eller ömma. Men utan dessa två symptom... nada, ingenting. Jag är mellan v. 11 och v.12 och detta ska ju vara helt normalt, men man vill ju på något sätt få mer bekräftelse på att man bär på ett liv. Vart är magen t.ex, den är ju knappt svullen på kvällarna numera. Fast jag vet ju att man kan få vänta till v.20 innan det börjar synas någonting.

Jag tror det var i förrgår som jag använde upp det sista grav.testet. bara för att vara på den säkra sidan, få lite svart på vitt att jag är gravid. Och den visade plus lika klart och tydligt som den dagen jag testade första gången.
Men det är svårt att riktigt, riktigt fatta att man verkligen är gravid. Kanske när vi får se det lilla underverket på ultraljud som man kommer att förstå att vi kommer att bli förälder. Kanske när man känner dom där första sparkarna... eller rentutav när man ligger där på förlossningsrummet med det lilla knytet vid sitt bröst.
Det är hellt klart en enorm grej det här, som är svår att greppa och ta in men som ger en fjärilar i magen varje gång man tänker att man ska bli mamma och samtidigt blir man lika skräckslagen inser vad det hela innebär.

Nej man får nog ta dagen som den kommer, rätt var det är så sitter man där och tycker att allt gick så fort och undrar vart de nio månaderna tog vägen.

Om ca två timmar ska jag börja jobba. Hoppas det blir lugnt med folk ikväll... Å andra sidan är det fredag så vi slipper serveringen. Yay!

På återseende