Finns det människor som är genuint lyckliga, jämt?
Jag kan inte tro det... Finns det inte alltid något som ska finnas där och dämpa.
Har inte alla något osynligt att slåss emot eller är vi bara ett fåtal som brottas med detta?
Är det bara vissa olyckligt lottade som dras med hjärnspöken och en skugga av ångest...
Hur bryter man tankemönster?
Varför är det så ofantligt många fler som är olyckliga och lider av deppression, stress och ångest idag än för, låt oss säga, 100 år sedan?
Eller är det bara upplyst på ett annat sätt idag...

Tänk om man ändå kunde trolla, ibland så önskar jag att jag levde i en saga, i en förtrollad värld...
Det är nog därför jag tycker om att läsa, att få fly verkligheten ibland.

Funderingar och frågor är många denna natt...

Jag tänker på min lillasyster Susanne. Önskar hon var här eller jag där, bara för att få kramas och viska i örat att jag älskar henne.




Nu måste jag verkligen försöka sova om jag ska orka vara mamma i morgon ;P