Måndagen den 16 februari blev vi utskrivna på Barn 4.
Det har varit en tid av känslor och humör som gått upp och ned.
Men jag är så oerhört tacksam att den har varit så komplikationsfri som den har varit. Det finns familjer som har haft det så mycket jobbigare. Man har varit med om saker man aldrig trodde skulle få uppleva. Men även träffat härliga människor.
Och man inser verkligen hur mycket ens familj betyder, hur viktig en familj är. Ett tack känns inte nog med tanke på hur mycket min familj och Antons har ställt upp och ordnat för oss. Allt från att städa lägenheten och skruvat ihop spjälsängen, till att göra matlådor och handla småkläder till lillan.
Jag hoppas att jag kan återgälda allt.

Jag försökte till en början att anteckna vad som hände dag för dag, men tillslut flöt dagarna ihop så pass att man kunde inte skilja på vad som hade hänt för en dag eller för en vecka sen.



Dagen efter att vårt lilla mirakel hade kommit till världen, fick jag och Anton hålla i henne för första gången. Det var en magisk känsla. Hon var så liten och bräcklig och med CPAP i näsan. Hon sov med den lilla lilla munnen öppen och så otroligt söt!
Jag fick även sondmata min lilla flicka för första gången. Hela 5 ml mat fick hon.


På nyårsafton fick jag testa att bröstpumpa för första gången och till min stora lycka kom det mjölk på en gång och gråten var nära.
Tre dagars gråten var rätt jobbig. Att gråta för minsta lilla och i mitt fall grät jag ofta för att jag saknade magen och sparkarna. Jag älskade min bebismage, jag hade så mysigt med den och livet som fanns där. Jag fick aldrig bli less på magen. Dessutom hade jag sett fram emot lite ledighet med att  fixa och dona hemma och förbereda inför bebisens ankomst. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att bebisen kunde komma förtidigt. Jag skulle gå fullt ut och föda vaginalt med så lite smärtstillande som möjligt. Det var min plan.
Men det blir aldrig som man tänkt sig.
Som tur var så gick ju tre dagars gråten över efter några dagar
Jag fick, till min stora lycka, se min dotter utan CPAP också. Dom skulle testa utan CPAP och se hur hon klarade sig utan den.

Nyårsafton var även dagen vi bestämde oss för vad hon skulle heta. Jag hade klurat länge på Ottilia. Dels för att jag tycker det är ett fint namn men också för att det är som ett släktnamn, min gammelmormor hette det och min mormor heter det. Men tillslut kom vi fram till att hon skulle få heta Ellie.
Ellie Ottilia Vettersand.
Den kvällen pumpade jag in det nya året och från vårat fönster kunde vi se en massa fina fyrverkerier.
Det är hittils det bästa nyåret i  mitt liv.


Dagarna flöt på och något nytt hände nästan varje dag. Jag och Anton blev alltmer självgående. Tillslut tog vi hand om henne i princip helt själv. Allt från att kolla sonden till att bada Ellie och rengöra kuvösen.
Dagen hon blev kvitt kuvösen var jag så glad!
Då hade hon redan blivit av med både CPAPen och katetrarna i naveln.
Mamma, Jafar och Mariam var på besök då. det var så skönt att ha mamma i närheten.
Och jag vart eld och lågor för att jag skulle få ta på Ellie kläder för första gången.



När Ellie var 32 veckor fick jag lägga henne till bröstet för första gången och testa att amma henne.
Till en börjar låg hon mest och snuttade eller sov vid bröstet men efter någon vecka så började hon fatta galoppen och kort därefter fick jag ett föräldrarum i anslutning till avdelningen. det var som ett litet hotellrum och det kändes så skönt att ha Ellie så nära.
Hon fick inte sova inne hos mig pga övervakning där dom kollade främst hennes syresättning. Hon fick Teofyllin, medicin för lungorna. Dom testade att ta ut den medicinen men efter någon dag började hon "dippa", dvs gå upp och ner i syresättningen och dom blev tvungen att sätta in teofyllinet igen. Men efter någon vecka tetstade dom att ta ut den igen och efter tre dagars övervakning utan dippar fick hon sova hos mig och efter det dröjde det inte så länge förrens vi fick ta hem henne på första permisen. Det var så pirrigt och kul och spännande att få ta hem henne för första gången. Jag njöt och Anton njöt. Och sen var det dags för att åka tillbaka igen. Men redan dagen efter fick vi även ta hem henne över natten. Det hela började bli mer verkligt, att vi blivit en liten familj.



Så i måndags blev vi utskrivna, men vi ska tillbaka till sjukhuset för att kolla bla. hörsel, blåsljud på hjärta och hennes höfter som är mer rörliga än vanligt.
Medicin får hon fortfarande. Bla annat niferex som är järntillskott och protovit som innehåller vitaminer.


Men nu är vi äntligen hemma. På riktigt! =)