Jag är en tänkare och grubblare. I mina ensamma stunder kan mina tankar vandra långt och ibland hamnar tankarna tillbaka till mig själv.
Och när jag sitter så och funderar och tänker kommer den här...självömkan (måste vara det rätta ordet).
Jag tycker att jag är rätt tråkig och ointressant.
Jag ser på mig själv, jämför mig med de flesta och avundas folk, deras egenskaper, personlighet osv.
Min bästa och sämsta egenskap är att jag är snäll, ibland för snäll och vill vara de flesta till lags men det har allt som oftast slutat i att folk utnyttjar en. Dom har väldigt lätt att se sånt. Och det slutar med att man går med hängade huvud och ett ännu sämre självförtroende.

Jag önskar att jag hade lite mer jävlaranamma i mig. Jag är konflikträdd och det finns så många tillfällen jag verkligen velat ställa människor mot väggen, konfrontera dom. För många tror inte att man ser eller hör men är man lite mer som Susanne eller mig så blir man en väldigt god observatör och lyssnare.

Jag tycker inte om att stå i människors blickfång, för jag vill inte bli sedd och dömd. Jag gör mig hellre osynlig och hoppas att man inte ska upptäcka mig.
Allt som har med ansvar att göra har jag inte tyckt om pga att jag alltid varit så rädd att misslyckas. Då jag jag försökt göra mig mindre och hoppas att någon annan fått ansvaret.

Något som jag blir arg på mig själv för är att jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk ska tycka och tänka om mig.
Jag önskar jag bara kunde skita i vad folk tycker och bara köra mitt race. För det verkar som det är då man får människors repekt. Inte när man är för snäll och vara alla till lags.
Och ett annat tankemönster jag vill änra på är detta ältande, för med ältandet medför ångest.
Saker som har hänt för 10-15 år sedan kan jag sitta och tänka på och får ångest för. Något som jag sagt för 10 minuter kan få mig att vilja köra huvudet i väggen för att jag får ångest för det jag sagt, även om det jag sagt inte är något konstigt så tänker jag att den personen tänker nog en massa konstigt om mig nu och jag skulle bara hålla truten.
Och allt detta medför att jag nog drar mig undan människor, inte för familjen men andra "utomstående".
Jag undrar om jag någonsin kan göra nya bekantskaper när jag är så rädd att öppna truten och orolig vad dom ska tycka och tänka.
För prata kan jag ju göra, det är ältandet som kommer sen som är jobbigt. Att gå igenom samtalen, vad har jag sagt och hur jag har sagt det osv.

Att skriva detta inlägget och sedan publicera kan medföra en del huvuddunk.

Och så kan jag också sitta och tänka, hur har det blivit så egentigen?
Jag tror att tidigare relationer jag har haft har nog bidragit till en del. Förhållande där psykisk misshandel har ingått.
Men då är frågan hur man vänder på det, tankemönster och allt.



Nåväl... Nu är det slut på grubblerierna. Ska ta mig en macka och hoppa in i duschen. Äta mackan först och duscha sen.