Inatt började förmodligen Susannes fostervatten att sippra ut så dom åkte in idag för en undersökning.
Efter ett samtal med mamma så berättade hon att hon inte hade öppnat sig något men att dom ville behålla henne så hon blir nog där över natten. Hon har kvar mycket av fostervattnet men om det inte sätter igång utav sig själv så blir hon igångsatt.
Kanske har hon en liten bebis om några dagar :)
Kanske rent av i morgon...!
Så spännande!

Kan inte hjälpa att ändå känna mig lite avundsjuk på henne... Jag misunnar henne absolut ingenting och är så glad att allt gått så bra. Och jag är överlycklig för henne och sin makes skull.
Men dom som känner mig vet hur mycket jag såg framemot att vara gravid få uppleva allt som har med det att göra och förlossningen.
Men allt detta som hon och så många fler gått igenom under sina graviditeter gick jag miste om.
Att inte få gå omkring med en stor fin mage och gå och svära åt den emellanåt för att den var så stor och otymplig.
Jag hann aldrig bli less på  min mage.
Inte heller fick jag gå och vänta spänt på när allt skulle sätta igång.
Att inte veta om det satt igång eller inte. Ska man ringa in till förlossningen eller vänta?
Allt hände så snabbt för mig att jag hann aldrig få känna efter...

Men det är ju inte kört än.
Än kan jag få ha en fullgången graviditet med en "normal" vaginal förlossning.
Men jag har lärt mig det att man kan inte något för säkert... Om det blir en nästa gång kan det lika gärna tillstöta samma eller andra komplikationer som gör att det inte blir som man vill eller tänkt sig.

Hoppas nu bara att allt går fint för min älskade lillasyster. Och att allt går precis som hon vill och önskar.
Jag vet att hon har det bästa stödet som hon kan få, sin make Daemon.
Och snart sitter vi hela familjen samlad, pratar och umgås som den stora familj vi är!