Söndag är en latdag. Bör vara iaf.

Sitter här och  tänker och funderar. Det låter kanske dumt och löjligt i andras öron men jag är lite... nojig? Är det rätt ord... när det gäller Ellie.
Håller jag om henne tillräckligt mycket, pratar jag kanske för lite med henne.
Låter jag henne ligga på mage för sällan. Aktiverar jag henne för dåligt.
Jag fotar henne men blir alltid lika besviken för att jag inte är så dukigt som andra på att få till fina bilder.
Jag åker inte på babysim eller andra aktiviteter som finns för bebisar. Jag går inte ut och går med henne i vagnen varje dag. Men jag älskar henne av hela mitt hjärta.
Men räcker det?
Jag vill ge henne den bästa uppväxten hon kan få. Jag vill att hon ska känna sig så älskad som hon är. Jag vill att hon ska bli en trygg individ som vet vad hon vill och vet vart hon står. Som inte låter sig utnyttjas eller bli trampad på.
Jag hoppas att hon kommer att älska mig så som jag älskar min mamma...

Ellie är min ögonsten, mitt liv, mitt allt.

I fredags fick två händelser det att tåras i ögonen på mig. Dels så gifte sig min älskade lillasyster Susanne och jag fick Ellie att skratta, ett underbart härligt litet bebisskratt när jag lekte klappa händerna. Och idag gjorde hon det igen när jag låtsades äta på henne. Jag trodde aldrig att det kunde vara så underbart att höra sitt barns skratt.
Magiskt.
Hon blev nog lite slut efter att vi busat för nu ligger hon och sover så sött.

Igår var jag lat och gjorde inte många knop. Vi kikade på ESC 2009. Lite förvånad att Sverige hamnade på 21:a plats, faktiskt. Jag trodde aldrig att vi skulle vinna men att vi skulle hamna på en bättre placering än 21:a plats trodde jag allt.
Men rätt låt vann tycker jag. Det är en låt som smyger sig på en lite grann. Första gången jag hörde den tyckte jag att den var väl rätt hyffsat. Det är en låt som, ju mer man lyssnar på den desto bättre blir den.

Tror jag ska passa på att duscha nu när lilltrollet ligger och sover.