Sista bilden på Pepsi tagen av
syster Sandra.

Den här dagen har gått lite i moll pga Pepsis bortgång i natt.
Det har varit en fin höstdag och mamma och jag begav oss till skogen för att begrava Pepsi i en fin glänta (nu får man egentligen inte begrava djur så men det behöver vi inte säga högt, vad ska man annars göra av med det som en gång varit ens husdjur?).
Jag har nog aldrig varit så nära döden som jag var i natt. Att se ett liv slockna framför en gör en väldigt ödmjuk inför livet.
Man blir oerhört medveten om att allting tar slut, förr eller senare.
Nu fick ju Pepsi leva ett långt kattliv, 11 år närmare bestämt. Så hans tid var helt enkelt inne, inte helt oförväntat.
Den största nackdelen med att ha ett husdjur det är den dagen deras tid är inne och man blir varse om hur oerhört fäst man är vid djuret. Det blir mer en familjemedlem än ett djur.
Men visst är det skillnad på husdjur och husdjur också. Jag har ju inte sörjt en fisk eller en råtta så som jag sörjt bortgången av en katt tex.
Hur ska det då vara att förlora en vän eller en familjemedlem... ens barn?
Nej fy, hur går man igenom en sådan förlust... Man kan ju aldrig bli riktigt lycklig igen.

Jag vet inte när jag blev rädd för döden men jag får ångest när jag tänker på att alla som jag håller kär en gång kommer att gå bort. Att jag en dag kommer att dö... Ibland kan jag undra hur det kommer att ske.
Jag hoppas att jag blir gammal och att jag är klar och pigg i övrigt och att jag går bort i sömnen i en underbar dröm...
Det värsta vore om man inte är kapabel att ta han om sig själv och att komma i händerna på överarbetade, stressade vårdnadstagare som gör det dom ska och försvinner med en nick och en tom blick. Och att överleva sina barn. Vilken mardröm!

Jag hoppas att det finns något efter livet efter detta. Jag tror ju på det övernaturliga, andar och så, så något borde det ju finnas. Det är det jag vill tro och att man kanske återföds. Men då kommer närsta problem...
Tänk om man återföds mitt i ett krig, eller i ett svältande Afrika, ett kärlekslöst hem, eller där misshandel och tortyr är vardagsmat eller något annat hemskt.
Därför försöker jag tänka på min karma, trots att jag inte är varken hindu eller buddist. Men buddismens tro ligger mig nog närmast av alla världens religioner. Och wicca...
Oh my... är det bara jag som har så knäppa och konstiga tankar och tankegångar?
Ibland känner jag mig som en riktig kuf...
Nog om detta.

I torsdags firade jag och Anton 3 år tillsammans. Fast på vart sitt håll. Vi ska fira ordentligt till veckan när han är ledig :)

Ha det gott!

1 Kommentarer
Direktlänk Allmänt