Ibland är det bra att familjeliv.se finns. Jag skriver aldrig själv i trådar men läser gärna och ibland snubblar man över en tråd som skulle kunna vara skriven av en själv och man inser att man inte är ensam, och det gör en lättad och nästan glad.
Den här tråden jag menar handlar om folk som efter ett samtal med någon går igenom hela samtalet i huvudet efteråt, hittar fel och analyserar för att sedan skämmas och få ångest.
Precis som jag.
Jag hatar det, det hindrar mig från att umgås med människor och ringa samtal just pga av ångesten som kommer efteråt man har pratat med någon. Okänd eller bekant.
Det behöver inte ens vara ett samtal, det kan vara ett inlägg på bloggen, sms, mail eller en kommentar man lämnat.
Jag kan till och med ha pratat med mamma och sedan gått igenom samtalet för att få ångest över något jag sa, som kanske inte lämpade sig. Men jag vet nu att jag inte är ensam. Det finns fler som är precis som jag och det känns skönt att veta.
Men det är likväl skitjobbigt, att må dåligt så fort man öppnar munnen och precis som någon berättar i tråden kan det vara en händelse som hände för flera år sedan som bara ploppar upp i huvudet och så är det kört.
Och jag försöker verkligen att inte tänka på dessa samtal eller saker man gjort men det är som att ju mer jag kämpar med att förtränga och glömma desto mer dyker det upp i skallen på mig.
Det har gått så långt att jag måste säga något högt (som tex fan, helvete osv) eller harkla mig, hosta bara för att för att liksom distrahera mig själv.
Man börjar ju ifrågasätta sin egen psykiska hälsa när man börjar låta som en med tourettes syndrom utan att ha tourettes...
Det är ju inte hela tiden men åtminstone en gång per dag måste jag "distrahera" mig själv från att sluta tänka, älta och analysera händelser eller samtal.
Kanske finns det någon benämning på det hela. En sorts social fobi kanske...

En flottig jag och ett söttroll.