Publicerar ett inlägg jag skrev igår kväll...

Bilden direkt snodd från systers FB ;)

"Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag så nervöst närmade mig min brors säng där i salen på IVA, med mamma vid min sida. Jag grät, mamma kramade mig.
Det kändes skönt att inte behöva se en massa slangar, det var bara en i näsan som jag såg. Han låg på sidan med handen för halva ansiktet, precis som att han i sin omedvetenhet ändå kände smärtan i huvudet. Håret var rakat mitt på skallen där dom borrat för att kunna mäta trycket i hjärnan. Sårig och sydd i pannan och småstygn på händerna. Han såg mest ut att sova, vilket han iofs gjorde. Frös gjorde han också. Mamma sa att det var ett bra tecken. När mamma pratade med honom såg hon en liten reaktion vid halsen. Han måste ha hört henne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, mer än att jag älskar honom. Jag strök honom över armen och ryggen. Älskade stora lillebror!

Nästan hela familjen var samlade där på NUS. Men det var några som saknades, syster Devinia med familj. Jag vet att hon skulle ha gjort allt för att kunna vara där vid sin brors sida. Men vissa omständigheter kan man inte rå för...
Innan jag anlände till sjukhuset ringde jag till jobbet och förklarade situationen, att jag inte skulle kunna jobba ikväll.

Fortfarande irrar och virrar tankarna. Mycket "tänk om"... Det finns mycket "tänk om"... Jag ser för mitt inre hur min bror faller nedför stentrappan, ligger där blödandes. Under vilka omständigheter? Jag vet att han var rejält onykter och jag vet delvis omständigheterna, något jag inte vill gå in på här... Men det är vissa frågetecken vi vill ha svar på."




För en stund sedan fick jag ett samtal. Det var min bror. Att höra någons röst har aldrig varit så underbart som då. Trött och medtagen var han så klart. Men har var pigg nog att skämta lite om sin nya frisyr och röksuget har smygit sig på honom. Jag lovade att köpa ett paket cigaretter åt honom. Frågade om det var något mer han ville ha men något annat var han inte sugen på. Nu längtar jag bara tills Anton slutar så vi kan åka och hälsa på honom! Han ska snart flyttas till NIVA och där lär han bli ca: 3 dagar för övervakning. Just nu är jag så lycklig att allt verkar gå åt rätt håll men har samtidigt i åtanke att det kan bli bakslag också...

Vi har alltid haft en tight sammanhållning i vår familj men efter denna händelse har vi blivit ännu mer sammansvetsade. Jag älskar min stora och lilla familj så otroligt mycket! De är det viktigaste jag har, mamma, mina älskade, underbara, knasiga syskon, Ellie och Anton. Där har jag mina ovärdeliga skatter och jag är så tacksam över att jag har dom. Aldrig att jag ska ta dom förgivet.

Jag älskar er! ♥