Fick åka in på förlossningen igår för undersökning. Det hela började på jobbet skulle byta lite sopor och jag kände medans jag gick att det var blött i byxorna vilket jag inte fick till att stämma. Hade inte känt mig kissnödig eller dyl. och paniken började växa inom mig då tankarna på att det kanske var forstervatten som börjat sippra ut. Skyndade mig på toan och försökte få av mig byxorna, vilket var lättare sagt än gjort då mina händer skakade alldeles okontrollerat. Kunde fortfarande inte hitta någon ordentlig förklaring till varför byxorna var blöt så jag satte mig för att kissa och när jag sedan inspekterade papperet (som vanligt) upptäckte jag slemmig och grön klump (äckligt, jag vet...) vilket fick paniken att öka ytterligare.

Att tänka rationellt i det här läget var inte lätt. 1000 tankar for igenom huvudet. Hade just denna dag glömt mobilen hemma och det enda nummret jag kom ihåg var mammas så jag ringde henne vilket fick  mig att lugna ner mig lite. Hon hjälpte mig och letade rätt på nummret till förlossning för rådfrågning och om dom tyckte att jag skulle komma in för en koll. Och iom min historik tyckte dom att jag skulle komma in så dom fick undersöka mig och bebis. Det var verkligen att återuppleva Ellies födelse då jag jobbade den dagen jag blev inlagd, satt på ungefär samma plats på jobbet och ringde fölossningen...

Nåväl, Anton plockade upp mig och den korta bit vi ändå har till sjukhuset pendlade jag från att vara relativt lugn och tänka att det säkert inte var något till att bara börja vilja gråta och rädslan för att det var vattnet och slemproppen som gått och att jag väl framme skulle bli tvungen att föda fram en alldeles för tidig bebis som inte skulle klara sig...

Väl där träffade vi en kvinna som jag kände igen så väl sen vi låg där med Ellie. Och det kändes så skönt att dom verkligen tog min oro på allvar. Anton och Ellie fick gå till ett lekrum och efter att ha berättat vad som hänt så  började dom med att lyssna på bebisens hjärtljud. Hjärtat slog så fint, pyret uppskattade inte dopplern så mycket då den sparkade ett flertal gånger mot den ♥
Bara att få höra hjärtljuden fick mitt inre kaos att lugna ner sig en hel del. Medans jag fick vänta på läkaren så kom Anton och Ellie in och höll mig sällskap. Ellie tyckte att besöket var hemskt spännande och skulle genast upp på britsen och ligga och provsitta både stolar och fåtöljer och läsa tidningar ♥

Läkaren kom och kollade tappen och gjorde både VUL och UL och då konstaderades det att det inte var vattnet som gått, livmodertappen var helt sluten och det fanns gott om fotstervatten för bebisen att simma i. Bebisen låg och mådde gott och rörde sig lite då och då och sparkade. Denna kännsla av lättnad var obeskrivlig, tårarna brände bakom ögonlocken och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte var något allvarligt.

Förmodligen var det bara mycket flytningar som jag fick just då. Läkaren förklarade att när man är gravid får man betydligt mycket mer flytningar och ibland kan dom hamna som i en "ficka" och rätt var det är så kan det då komma ut som det då gjorde för mig.

I morgon ska vi få se vårat pyre igen och denna gång får vi beundra vårt mirakel lite längre. Samt läkarsamtal, kanske det blir samma kvinna som undersökte mig igår. Förhoppningsvis kanske jag får veta om jag blir sjukskriven, delvis eller helt framöver. Känns bara skönt att få prata om min rädsla och oro...

Nu ska jag kramas med Anton och sedan ska vi fara och hämta vårat älskade troll på dagis!