Kockan 9 vaknade Ellie för ett mål mat. Det är aldrig så att hon riktigt skriker när hon är hungrig, snarare ett litet jämmer och gny. Om man dröjer med maten kan hon ge ifrån sig några skrik.
Men hon är en väldigt snäll tjej, hon skämmer bort mamma och pappa. Skriker sällan gör hon som sagt, och när hon gör det så är det bara att lägga henne till bröstet så är hon nöjd.
Jag får ofta sova rätt mycket på nätterna. Hon vaknar ca 2 gånger på natten för att äta, resten av natten sover hon.
Men man vet aldrig, det kanske ändras när hon blir större. Hon skulle ju fortfarande legat kvar i magen.


Idag tog vi våran första tur i vagnen själva, utan pappa Anton då han har sin jobbarvecka.
Det är lite trixigt med vagnen då vi bor en trappa upp. Men det finns lösningar på allt. Men får bara springa lite extra i trapporna.
Först gick vi på konsum och handlade lite mjölk och och annat till middagen. Jag hade tagit fram och tinat en fläskfilé som jag hade tänkt göra något ätbart utav.
Efter att vi handlat gick vi en långpromenad, jag och Ellie. Trots kylan var det rätt skönt att få gå ut och röra på sig, och jag tror att Ellie gillar att åka i vagnen.
Väl hemma så tog vi det bara lugnt, myste och kikade på film.

Till middagen slog jag på stort. Fläskfilé med kantarellsås och hasselbackspotatis. Det vart inte så tokigt och av Anton att döma så blir det till att göra den maträtten igen.

Nu ska jag ta med mig Ellie in i sovrummet och kika på Det Okända så ska Anton få låna datorn en sväng innan han ska gå och lägga sig.

Tack och hej! =)

Måndagen den 16 februari blev vi utskrivna på Barn 4.
Det har varit en tid av känslor och humör som gått upp och ned.
Men jag är så oerhört tacksam att den har varit så komplikationsfri som den har varit. Det finns familjer som har haft det så mycket jobbigare. Man har varit med om saker man aldrig trodde skulle få uppleva. Men även träffat härliga människor.
Och man inser verkligen hur mycket ens familj betyder, hur viktig en familj är. Ett tack känns inte nog med tanke på hur mycket min familj och Antons har ställt upp och ordnat för oss. Allt från att städa lägenheten och skruvat ihop spjälsängen, till att göra matlådor och handla småkläder till lillan.
Jag hoppas att jag kan återgälda allt.

Jag försökte till en början att anteckna vad som hände dag för dag, men tillslut flöt dagarna ihop så pass att man kunde inte skilja på vad som hade hänt för en dag eller för en vecka sen.



Dagen efter att vårt lilla mirakel hade kommit till världen, fick jag och Anton hålla i henne för första gången. Det var en magisk känsla. Hon var så liten och bräcklig och med CPAP i näsan. Hon sov med den lilla lilla munnen öppen och så otroligt söt!
Jag fick även sondmata min lilla flicka för första gången. Hela 5 ml mat fick hon.


På nyårsafton fick jag testa att bröstpumpa för första gången och till min stora lycka kom det mjölk på en gång och gråten var nära.
Tre dagars gråten var rätt jobbig. Att gråta för minsta lilla och i mitt fall grät jag ofta för att jag saknade magen och sparkarna. Jag älskade min bebismage, jag hade så mysigt med den och livet som fanns där. Jag fick aldrig bli less på magen. Dessutom hade jag sett fram emot lite ledighet med att  fixa och dona hemma och förbereda inför bebisens ankomst. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att bebisen kunde komma förtidigt. Jag skulle gå fullt ut och föda vaginalt med så lite smärtstillande som möjligt. Det var min plan.
Men det blir aldrig som man tänkt sig.
Som tur var så gick ju tre dagars gråten över efter några dagar
Jag fick, till min stora lycka, se min dotter utan CPAP också. Dom skulle testa utan CPAP och se hur hon klarade sig utan den.

Nyårsafton var även dagen vi bestämde oss för vad hon skulle heta. Jag hade klurat länge på Ottilia. Dels för att jag tycker det är ett fint namn men också för att det är som ett släktnamn, min gammelmormor hette det och min mormor heter det. Men tillslut kom vi fram till att hon skulle få heta Ellie.
Ellie Ottilia Vettersand.
Den kvällen pumpade jag in det nya året och från vårat fönster kunde vi se en massa fina fyrverkerier.
Det är hittils det bästa nyåret i  mitt liv.


Dagarna flöt på och något nytt hände nästan varje dag. Jag och Anton blev alltmer självgående. Tillslut tog vi hand om henne i princip helt själv. Allt från att kolla sonden till att bada Ellie och rengöra kuvösen.
Dagen hon blev kvitt kuvösen var jag så glad!
Då hade hon redan blivit av med både CPAPen och katetrarna i naveln.
Mamma, Jafar och Mariam var på besök då. det var så skönt att ha mamma i närheten.
Och jag vart eld och lågor för att jag skulle få ta på Ellie kläder för första gången.



När Ellie var 32 veckor fick jag lägga henne till bröstet för första gången och testa att amma henne.
Till en börjar låg hon mest och snuttade eller sov vid bröstet men efter någon vecka så började hon fatta galoppen och kort därefter fick jag ett föräldrarum i anslutning till avdelningen. det var som ett litet hotellrum och det kändes så skönt att ha Ellie så nära.
Hon fick inte sova inne hos mig pga övervakning där dom kollade främst hennes syresättning. Hon fick Teofyllin, medicin för lungorna. Dom testade att ta ut den medicinen men efter någon dag började hon "dippa", dvs gå upp och ner i syresättningen och dom blev tvungen att sätta in teofyllinet igen. Men efter någon vecka tetstade dom att ta ut den igen och efter tre dagars övervakning utan dippar fick hon sova hos mig och efter det dröjde det inte så länge förrens vi fick ta hem henne på första permisen. Det var så pirrigt och kul och spännande att få ta hem henne för första gången. Jag njöt och Anton njöt. Och sen var det dags för att åka tillbaka igen. Men redan dagen efter fick vi även ta hem henne över natten. Det hela började bli mer verkligt, att vi blivit en liten familj.



Så i måndags blev vi utskrivna, men vi ska tillbaka till sjukhuset för att kolla bla. hörsel, blåsljud på hjärta och hennes höfter som är mer rörliga än vanligt.
Medicin får hon fortfarande. Bla annat niferex som är järntillskott och protovit som innehåller vitaminer.


Men nu är vi äntligen hemma. På riktigt! =)

Vet inte riktigt vart jag ska börja i detta inlägg.
Ska jag försöka ta vid där den slutade? Börja från början till nutid?

Jag fick fira min jul i Graninge i allafall. En mysig jul med god mat, klappar och snö.

Den 27:e december jobbade jag som vanligt men hade upptäckt en blödning som gjorde mig lite orolig.
Och efter ett samtal med mamma som ringt till Sara som i sin tur ringt till en barnmorska hon känner blev jag rådd att ringa in till förlossningen. Sagt och gjort så gjorde jag det och dom ville gärna att jag skulle komma in för en undersökning.
Ringde till Anton och förklarade läget och informerade mina arbetskamrater och sen begav det sig till förlossningen.
Väl där la dom CTG vilket såg bra ut och sen var det dags för ultraljud. Bebisen såg ut att må bara fint men när dom skulle kolla livmodertappen så visade det sig att jag var öppen 4cm.
"Oj då" hann jag tänka, in på andra salen för att kolla hinnorna, det visade sig att dom buktade ner rätt rejält så då var det slut att gå eller stå för mig. In kommer en barnmorska med rullstol och rullade in mig på ett förlossningsrum där jag fick lägga mig med föttern upp och huvudet ner också satte dom ett dropp som skulle stoppa värkar. Fick även kortison för att påskynda bebisens lungmognad. Jag fick endast gå upp om det var så att jag behövde gå på toan.
Men trots allt detta insåg jag nog inte riktigt allvarlet i det hela. Jag var helt säker på att jag skulle få ligga där i säkert  tre veckor om inte mer.
Jag och Anton fick se en film om Barn 4, prematur och kejsarsnitt. Det kom även en sjuksköterska från Barn 4 för att prata lite om vad dom gör där uppe osv. Även då var jag så säker på att vi inte skulle behöva komma dit.
Bebisen skulle stanna i magen ett bra tag till, om några veckor skulle jag säkert få åka hem och ligga hemma i sängen istället.
Men så blev det ju inte...

Den 29:e började som de  tidigare dagarna jag legat på förlossningen.
Anton kom kring 10:30 tiden och allt var som det brukade fram tills det att jag gick på toan. Efter att jag torkat mig så såg jag liten blodig slemklump och det var bara att tillkalla på barnmorskan.
Dom bekräftade att det var slemproppen som gått och jag vart kopplade till en CTG som till en början inte visade något särskilt.
Sen började den registrera värkar som jag själv inte riktigt uppfattade som värkar utan mer som sammandragningar.
Efter ca:15 min började både Anton och jag reagera på att värkana kom så tätt.
Jag funderade på om det hade något att göra med att droppslangen var vikt. Men då vi plingade på barnmorskan så sa hon att den hade pipit om inte droppet kommit till mig.
CTG:n visade att jag hade 3 min mellan värkarna och efter det vart det bråttom. Inget som varken jag eller Anton insåg.
Jag pratade med pappa i telefon medans dom kollade CTG:n men det samtalet fick jag avsluta.
Läkaren som jag träffade tidigare samma dag kom in och gkorde ett ultraljud.
Jag frågade honom hur länge man kunde ligga med sådana värkar (några dagar till trodde jag).
"Inte länge" sa han. "Det blir en bebis idag."
Jag och Anton vart ensamma ett litet tag och efter en stund började vi båda gråta, både av rädsla och chock. Jag, vi, ville inte har våran älskling på utsidan riktigt än, inte nu, inte så tidigt.
Jag ringde till mamma och berättade läget och Anton till sin.
Vi båda grät.
Kort därefter fick Anton op kläder och den snyggaste mössan. Jag fick en likadan, plus en spruta, mindes inte vad det var, men jag fick lite hjärtklappningar av det. Dom satte även in en kateter. Sedan bar det av till op salen.
Där fick jag träffa en väldigt trevil narkosläkare. Dom satte ett annat dropp på mig, ekg lappar tror jag det var och sen skulle ryggbedövningen sättas.
Den var jag mest nervös över, men det var precis som narkosläkaren sa: "Det är värre att sätta dropp än ryggbedövning."
Den var rätt behaglig att få för vid den här tidpunkten så hade värkarna tilltagit en aning.
Sen gick allt väldigt snabbt.
Anton var det underbaraste stödet och trots att man kände drog och grejade i mig fick jag aldrig panik.
Efter ett litet tag märkte man att det var nära och bebisen påväg ut.
Anton började knäppa kort över skynket och sen var lilla mini ute.
Jag fick höra  världens sötaste, underbaraste, ynkligaste lilla läte från det lilla liv som nyss legat i min mage. Då visste jag att bebisen skulle klara sig.
Anton fick följa med bebisen ut medans dom började sy mig.
Medans dom sydde så kläckte jag ur mig att nästa gång ska det bli vaginal förlossning.
Sedan kom barnmorskan om jag inte minns fel om jag visste vad det blev, och det visste jag ju inte.
En tjej!
En liten liten flicka hade vi fått. Under större delen av graviditeten hade magen varit en "han" men ut kom en hon.
Dom kom förbi med våran lilla tjej i kuvösen och trots alla slangar i vägen var hon den absolut finaste jag sett!
Och en stoltare pappa fick man leta efter.



Från det att dom satte kniven i mig tills det att jag var färdigsydd tog det totalt 30 min.
Jag förlorade endast 150ml blod.
När jag kom in på vårat rum igen, rum nr 23 satt pappa Anton och väntade på mig. Strax därefter kom farfar Nisse och sen stund senare farmor Birgitta.
Jag ringde och berättade för mamma att hon blivit mormor till en liten tös och sen fick vi det berömda fikat.
Efter att vi suttit och pratat en stund fick vi åka upp till våran älskade dotter.
Första gången jag fick träffa henne och hålla hennes lilla lilla hand.
Så magiskt!
Trots sladdar och slangar och CPAP visste jag att hon var och är den finasate lilla flickan i världen med en matchvikt på 1634 gram och hela 41 cm lång.
Dom skulle byta katetrar i naveln senare och dom trodde att vi skulle kunna kängurusitta henne redan samma kväll, men hon blödde så vi fick lov att vänta tills nästa dag.

Den 29/12-08 kl 12:40 i v. 29+5 blev jag och Anton föräldrar till världens sötaste lilla tjej!




(mer uppdateringar kommer i morgon)