Har nyss tryckt i mig massa popcorn och påskmust, tror pyret i magen uppskattar min kvällsfika ^^

Har suttit och spelat The Sims Medeival men då det kraschat ca: 5 gånger i rad på kort tid antar jag att jag inte ska spela mer för ikväll. Ska nog införskaffa mig detta spel på mer laglig väg så småningom.

Igår hade vi besök av storasyster Sara med maken Glenn och barna. Det var riktigt kul att ha dom här. Ellie har nog inte haft så kul på länge, som hon härjade med kusinerna!
Vi hann med att leka ute (Wilma fixade ett snyggt skrapsår på hakan genom en störtdykning rakt ner i blank-isen) handla, äta, fika och Sara och jag hann till och med både husköp och utomlandsresa... i drömmarna iallafall...
Det var en riktig höjdardag!
Knappt en kvart efter att dom åkt runt 19-tiden slocknade Ellie sittandes i soffan och sov hela natten fram till kockan halv nio. Trött tjej.

Och i morgon har vi vårat första föräldramöte på förskolan, ska bli lite spännande faktiskt.

Näe, bäst att hä sig i säng så man orkar jobba i morgon.

Igår kväll anlände vi i Ö-vik och idag blir det kalas då lillasyster Mariam fyllt år och i morgon är det ytterligare kalas då Ellies kusin Teo fyller år. Så det blir tårta för hela slanten kan man säga!

0 Kommentarer
Direktlänk Allmänt

Igår var vi som sagt och kikade på vårat pyre i magen igen. Det började som ett vanligt 2D och rätt som det var så knappade barnmorskan på datorn och vi fick se vårat underverk i 4D!
Det var hur häftigt som helst och totalt oväntat!
Man kunde se så mycketmer av anisktsdragen, lillnäsan och munnen, småhänderna... Det var verkligen en upplevelse. Efter det sa han: "nu har vi lekt färdigt, nu måste vi mäta också!". Och allt såg så fint ut och han gjorde så vi även fick se ryggraden 4D :)

Fick åka in på förlossningen igår för undersökning. Det hela började på jobbet skulle byta lite sopor och jag kände medans jag gick att det var blött i byxorna vilket jag inte fick till att stämma. Hade inte känt mig kissnödig eller dyl. och paniken började växa inom mig då tankarna på att det kanske var forstervatten som börjat sippra ut. Skyndade mig på toan och försökte få av mig byxorna, vilket var lättare sagt än gjort då mina händer skakade alldeles okontrollerat. Kunde fortfarande inte hitta någon ordentlig förklaring till varför byxorna var blöt så jag satte mig för att kissa och när jag sedan inspekterade papperet (som vanligt) upptäckte jag slemmig och grön klump (äckligt, jag vet...) vilket fick paniken att öka ytterligare.

Att tänka rationellt i det här läget var inte lätt. 1000 tankar for igenom huvudet. Hade just denna dag glömt mobilen hemma och det enda nummret jag kom ihåg var mammas så jag ringde henne vilket fick  mig att lugna ner mig lite. Hon hjälpte mig och letade rätt på nummret till förlossning för rådfrågning och om dom tyckte att jag skulle komma in för en koll. Och iom min historik tyckte dom att jag skulle komma in så dom fick undersöka mig och bebis. Det var verkligen att återuppleva Ellies födelse då jag jobbade den dagen jag blev inlagd, satt på ungefär samma plats på jobbet och ringde fölossningen...

Nåväl, Anton plockade upp mig och den korta bit vi ändå har till sjukhuset pendlade jag från att vara relativt lugn och tänka att det säkert inte var något till att bara börja vilja gråta och rädslan för att det var vattnet och slemproppen som gått och att jag väl framme skulle bli tvungen att föda fram en alldeles för tidig bebis som inte skulle klara sig...

Väl där träffade vi en kvinna som jag kände igen så väl sen vi låg där med Ellie. Och det kändes så skönt att dom verkligen tog min oro på allvar. Anton och Ellie fick gå till ett lekrum och efter att ha berättat vad som hänt så  började dom med att lyssna på bebisens hjärtljud. Hjärtat slog så fint, pyret uppskattade inte dopplern så mycket då den sparkade ett flertal gånger mot den ♥
Bara att få höra hjärtljuden fick mitt inre kaos att lugna ner sig en hel del. Medans jag fick vänta på läkaren så kom Anton och Ellie in och höll mig sällskap. Ellie tyckte att besöket var hemskt spännande och skulle genast upp på britsen och ligga och provsitta både stolar och fåtöljer och läsa tidningar ♥

Läkaren kom och kollade tappen och gjorde både VUL och UL och då konstaderades det att det inte var vattnet som gått, livmodertappen var helt sluten och det fanns gott om fotstervatten för bebisen att simma i. Bebisen låg och mådde gott och rörde sig lite då och då och sparkade. Denna kännsla av lättnad var obeskrivlig, tårarna brände bakom ögonlocken och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte var något allvarligt.

Förmodligen var det bara mycket flytningar som jag fick just då. Läkaren förklarade att när man är gravid får man betydligt mycket mer flytningar och ibland kan dom hamna som i en "ficka" och rätt var det är så kan det då komma ut som det då gjorde för mig.

I morgon ska vi få se vårat pyre igen och denna gång får vi beundra vårt mirakel lite längre. Samt läkarsamtal, kanske det blir samma kvinna som undersökte mig igår. Förhoppningsvis kanske jag får veta om jag blir sjukskriven, delvis eller helt framöver. Känns bara skönt att få prata om min rädsla och oro...

Nu ska jag kramas med Anton och sedan ska vi fara och hämta vårat älskade troll på dagis!

Vecka 19 är här och jag är nästan halvvägs in i graviditeten, 153 dagar kvar till beräknad förlossning och har gått ungefär 45% av tiden. Vi får se på onsdag om jag blir flyttad nå mer eller om det kommer vara 21:a augusti som är datumet som gäller.

I morse när jag klev upp kände jag en slags konstant värk vid blygdben, efter att ha googlat lite och ringt och rådfrågat mamma, the veteran, så är det förmodligen foglossning jag börjar känna av. Och det är väl inte den enda "krämpan" jag fått, har nämligen fått åderbråck så välplacerat under ena skinkan vilket resulterar i en obehaglig tyngdkänsla så fort jag sätter mig på toan, eller ställer mig upp från sittande ställning. Och inte nog med det! Jag har fått de efterlängtade hemorrojderna också. I feel soo blessed!
Jag får en smärre hjärtattack de gånger jag upptäcker att det är blod på papperet och pustar ut när jag inser att det är från no.2. Jo det är ju så att jag tvångsmässigt måste kolla papperet varje gång jag är på toa för att upptäcka eventuella spår av blodiga flytningar. Tänker inte begå samma misstag som sist.
Men jag låter mig inte nedslås av dessa graviditetskrämpor utan försöker tänka positivt istället. Med Ellie hade jag inga problem, värk osv. så kanske denna graviditet slutar som en normal graviditet bör sluta. Jag går hellre över en vecka eller två.

När man har barn och främst små sådana ska man ju helst ha ögon i nacken men ibland lägger uppmärksamheten annat håll för en stund och då kan det mesta hända. Som idag då Ellie på något sätt fått tag på en gammal maskara och bestämde sig för att göra sig söndagsfin...

Ellie sitter bredvid mig och äter riskakor varpå hon lägger en liten bit på magen. Jag frågar om det är till bebisen och hon nickar och säger "jaa" ♥

 

Det ska börjas i tid ;)

Notera hennes numera gröna blåmärke i pannan som hon fick när hon sprang rakt in i en vägg (!) medans hon höll för ögonen häromdagen.

 

 

Ellie är, och har alltid varit, väldigt mammig. Hon följer mig som en liten skugga vart jag än går, inte ens på toan får jag vara ifred även om pappa är hemma. Då sätter hon sig på pottan mittemot och försöker gärna torka mig när jag är klar med mina behov... Där kan jag ju känna att gränsen är nådd. Men jag tar gärna emot den assistansen den dagen jag är så gammal och grå och jag har svårt att göra det själv. Men det är ju inget att räkna med ^^

Allt som jag gör ska även hon göra som sagt, som en liten skugga. Att hon är så mammig och uppi mig hela tiden kan vara väldigt påfrestande men samtidigt så känns det som att det är något jag måste ta tillvara på då det kommer en dag då hon inte vill ha med mig att göra alls, då man bara är pinsam och "skämmig" osv.
Och snart är vi ju inte bara tre i familjen utan en till kommer att kräva min uppmärksamhet, särskilt den första tiden.
Funderingar som hur Ellie kommer att reagera då dyker upp, hur ska man balansera det hela? Kommer hon vara väldigt svartsjuk, eller kommer hon vilja vara med och hjälpa till? Kanske lite av båda. Det återstår att se.
Något jag inte tvivlar på är att hon kommer bli världens bästa storasyster den dagen lillpyret bestämt sig för att titta ut! :)

Nu har vi landat i vecka 18. Bebisen där inne är rätt aktiv utav sig och gör sig till känna titt som tätt varje dag. Sammandragningar känner jag också av till och från i princip varje dag. På kvällarna när lugnet har infunnit sig känner jag av oron. Rädslan över att jag kanske är på väg att öppna mig gör att jag har svårt att somna på nätterna. Dock vet jag att det är väldigt vanligt att känna av sammandragningar tidigare vid andra graviditeten och det behöver definitivt inte vara något farligt, men ska ändå ta upp det och min oro för läkaren nästa onsdag. Det kan ju vara så att jag har en förslappad livmodertapp vilket i sådana fall i princip alltid resulterar i prematurförlossning. Men det finns sätt att förhindra det genom att operera in ett band som dras runt tappen. Jag går igenom alla tänkbara och otänkbara scenarion men den allra största rädslan är ju förstås ett sent missfall. Jag förstår ju att risken för det är väldigt låg men jag kan inte komma ifrån rädslan. Jag intalar mig själv hela tiden att jag inte är så orolig men ibland är jag verkligen skiträdd och ju längre in i graviditeten jag tycks komma desto oroligare blir jag. Det brukar ju annars vara tvärtom. Just nu vill jag bara att det ska bli den 23:e då vi får se vårat lilla pyre igen och prata med läkaren. Kanske dom kan kolla cervix (livmoderhalsen), som det så fint heter, redan då. Annars dröjer det till runt v.26 innan dom gör det. Nåja, vi får se!
Hoppas denna vecka och helg fortlöper relativt snabbt och att det är lungt på jobbet. Känner jag av någon sammandragning under tiden jag jobbar kommer jag att sätta mig och vila, kaos eller ej. Jag vågar verkligen inte utsätta kroppen för för mycket påfrestningar.
Nog om det.
Dags för magbilder!

 

 

Nu börjar faktiskt magen ta riktig form!

 

Bebisen:

I vecka 18 är kroppslängden omkring 17 cm (huvud/stjärt) och vikten i medeltal 220 g.

Nu kan fostret höra! Benen i innerörat och nerverna till hjärnan är utvecklade. Fostret kan höra ljudet av blod som pumpas genom navelsträngen och moderns hjärtslag. Det kan till och med bli skrämt av höga ljud.

 

Fostret kan också svälja. Han eller hon kan svälja så mycket som 1 liter fostervatten under en dag. Nya forskningsresultat indikerar att fostret redan kan känna törst. Törsten kan vara anledningen till att barnet sväljer för att hålla det skyddande fostervattnet på en jämn nivå.

 

Fram tills nu har fostrets skelett varit mjukt men nu börjar det att hårdna. De första benen att hårdna är de som finns i benen och i innerörat. Handflatorna har sin rätta form och nu utvecklas fingeravtrycken.

 

Barnet är känsligt för ljus och det kan göra grimaser, vinka och reagerar på ljud och stötar.

 

 

Igår beställde jag ett gravidsmycke*, bola, med en fyrklöver på för tur. Ville ha ett sånt när jag väntade Ellie men det blev aldrig att jag köpte något då. Jag hoppas att det kommer innan helgen!

 

* Avger ett svagt ljud och från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet av bolan och blir lugn av det.

 

Ellie utforskar sin kreativa till fullo vilket innebär att rita både på tv-bänken, rumsbordet, ritblocken (som sig bör) och golvet. Än så länge har väggarna klarat sig från denna konstnär, men det är nog bara en tidsfråga. När hon känner sig klar med sitt alster brukar hon oftast försöka äta upp kritorna, jag vet inte om hon vill undanröja bevisen?

Datorn la av för några dagar sen, med blå skärm och hela baletten, nackdelen med oäkta windowsvara... Därav frånvaron!
Det är inte alltid att jag tänker längre än vad näsan räcker så alla bilder försvann i och med att datorn kraschade. Mest surt känns det att jag förlorade bilderna från julafton, men men. Onödigt att gråta över spilld mjölk som Mahatma Gandhi sa. Höhö.

Vi har fått en ny favoriträtt här hemma! Högrevsgryta. Mums! Jag åt som att det inte fanns någon morgondag.
Och så himla enkel att göra! Lite soya, vatten, grädde, peppar och kantareller. Piece of cake! Också kokta pärer, grönsaker och lingonsylt.

Har dragits med en envis huvudvärk hela dagen idag. Gick och la mig med huvudvärk och vaknade med en. Hade huvudvärk när jag väntade Ellie också så jag får räkna med att dras med det i 5 månader till. Men jag mår så bra i övrigt så jag ska inte klaga.

Om ett litet tag börjar En unge i minuten på fyran. Kan inte få nog av alla dessa förlossningsprogram! På TLC är favoriterna Vi ska ha barn och Jag visste inte att jag var gravid. Förlossningskliniken på 4 Fakta och är det någon som ska föda på gamla repriser av Sjukhuset kan ni lita på att jag ska titta på det också :P
Jag hoppas innerligt att jag ska få föda vaginalt denna gång, men samtidigt vill man ju inte hoppas för mycket.
Anywhore, som min visa lillasyster brukar skriva.
Que Sera, Sera...!

Det var ett fint namn på barnmorskan dom använde förr, det används väl fortfarande i Norge har jag för mig.

Nåväl, hände inget nytt eller speciellt hos BM igår förutom att jag nu ska lämna urinodling varje månad, dels för att se om jag får urinvägsinfektion och dels för att upptäcka eller utesluta någon slags baterie eller "kock" (streptokock?) som kan starta en förlossing för tidigt. Så i morgon ska jag lämna första odlingen.
Har bra precis gått upp 1 kilo sen senaste besöket och väger nu 58,1 kg.

Fick också bekräftat att de "ändringar" jag ibland känner i magen förmodligen är sammandragningar vilket inte behöver vara något farligt men oron kommer man nog aldrig ifrån.
BM sa även att jag med stor sannolikhet kommer att bli sjukskriven tidigare pga. min historik och den stress som mitt jobb innebär, ju närmare våren och sommaren vi kommer desto stressigare blir det med mindre möjlighet till vila. Vi får se vad läkaren säger vid andra UL den 23:e.

Pyret i magen har börjat göra sig mer påmind, fast sparkarna är än så länge mest små buffar men man kan ibland både se och känna dom på magen också. Igårkväll när jag och Anton låg och kikade på några Solsidan-avsnitt så skyndade jag mig att lägga hans hand på magen för att se om han också kunde känna dom, vilket han gjorde :)
Så mysigt!

---

Idag har jag gått 16 fulla veckor och två fulla dagar (v.17, 16+2)

Det finns inget just nu som driver mig mer till vansinne än Antons hoardande* på tomma förpackningar som han lämnar kvar i kylskåp och skafferi.
Det är allt från tomma mjölkförpackningar till ketchupflaskor och flingpaket. Jag har nu ett flertal gånger på ett fint sätt påpekat detta för honom men det går in genom ena örat och ut genom det andra. Ska det vara så svårt att slänga efter förbruk?!
Värst för mig är nog besvikelsen som infinner sig efter upptäckten att något är slut som man suktat efter ett tag. Lurad på konfekten helt enkelt... Ännu värre när man är på smällen och är sugen på något mest hela tiden.
Nu ska jag se hur länge dessa tomma förpackningar får stå kvar innan han gör något åt saken ^^

* försvenskat ord av hoarding (tvångsmässigt samlande reds. anm.)

Ellie och jag har vispat ihop en Sverige kaka som förtillfället är i ugn. Vi slogs nästan om den överblivna smeten... Skulle kunna göra en sockerkaka enbart för att sätta i mig smeten, frågan är bara om magontet är värt det.

Ellie var på skotertur i helgen. Premiärtur! Var inte alls avundsjuk...

Lägger upp några bilder på magen med den rätta veckan, fortfarande ingen "riktig" bebismage men den dyker upp förr eller senare :)

Suddig bild men orkade inte ta om flera gånger :P

 

v.16 (15+5)

 

Som sagt kan jag dra in magen så kulan försvinner, får se hur länge

jag kan göra det :P

 

Min magkänsla säger mig att det ligger en liten pojke där inne :)
Vet inte varför men det är bara en känsla jag fått. Men då vi inte tänker ta reda på vilket kön det är återstår det att se i augusti vem som bosatt sig därinne.

Fy fan vilken mardröm!

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

 

Nu slutade det hela bra men ändock! Jag får kalla kårar längs ryggraden när jag läser sånt här.
Huvva!

Näe nu måste jag göra mig iordning för jobbet!

Den fick jag känna på igår. Och det med besked!
När jag kom hem igår efter jobbet runt 19-tiden (det gick sakta på hemvägen) så satte jag mig på sägen för att svida om till mysoutfit och massera mina onda ömma fötter då pyret i magen gjorde sig påmind. Liten tyckte nog att jag satt i en obekväm ställning och ville göra mig påmind om detta genom sparka till på höger sida så det nästan gjorde ont och jag blev tvungen räta på mig, bebisen måste sedan ha gjort en demonstrativ helomvändning och lagt sig mer bekvämt till rätta. Man kunde verkligen se och känna hur magen rörde på sig och det hela hände på främst höger sida.
Jag hade svårt att sluta le resten av kvällen.
Jag längtar verkligen tills sparkarna blir mer regelbunda och inte så sporadiskt.

Alltså, den här känslan av att ha och känna ett litet liv inom sig är så obeskrivlig och underbar att jag blir tårögd av att bara skriva detta. Det är otroligt vilken kärlek man kan känna för ett ofött barn, vilken kärlek man kan känna för sina barn överhuvudtaget. Min kärlek till Ellie är så stark att den gör ont ibland och jag är inte längre rädd att jag inte kommer känna samma starka kärlek till detta lilla pyre i magen.
Jag säger som jag sagt förut, det här med graviditet får en nästan att bli religiös!

Måste göra mig iordning inför jobbet. Tänkte försöka lägg upp en magbild sen när jag kommer hem igen, korrigerat och med rätt vecka.

Idag var den dag som jag varit så nervös och nojig över. RUL dagen. Jag höll nog andan när jag låg där på britsen och bilden på pyret i magen framträdde, men all oro har än så länge varit i onödan. Allt såg bra ut! Två armar, två ben, ett litet hjärta som slog och en bebis som rörde på sig, även fem fingrar kunde BM räkna till. Jag har även fått svar på varför jag inte har någon riktig bebismage än eller varför jag knappt känt några sparkar. Jag är nämligen i v.16, närmare bestämt v.15+3 och inte i v.18 som jag först trodde. När BM sa detta fick jag verkligen en aha-upplevelse. Hon frågade först om jag var säker på när jag hade min senaste mens, vilket jag ju inte hade så... Där har vi det! Jag räknade på tok fel, men lika glad är jag för det! Vi fick se vårt andra lilla underverk där i magen och jag kommer få se det lilla pyret igen den 23/3 då bebisen är stor nog för att mäta lårbenet och annat som måste mätas och undersökas och denna gång ser jag verkligen fram emot det och längtar!

Bebisen låg vänd mot min ryggrad i äkta fosterställning sugandes på en tumme ♥
Jag är kär och förälskad i ett litet liv jag ännu ej sett eller träffat, för andra gången i mitt liv.

Jag har verkligen gått som på moln idag. Och nu vet nog de flesta på mitt jobb också, jag berättade för personalchefen idag och det känns skönt att hon nu äntligen vet. Nu kan jag förhoppningsvis börja njuta mer av graviditeten men visst hänger det fortfarande ett litet orosmoln över mig. Oron över att detta lilla pyre ska ha lika bråttom ut som storasyster men det hoppas jag verkligen inte. Nej, bebisen får inte komma ut förrens den 21 augusti eller lite senare.

Liten suger på tummen (handen med den lilla tummen inringat i rött).

 

Liten Skeletor framifrån ♥

 

Dessa två bilder fick vi gratis, vi behövde inte ens fråga efter några, hon räckte bara fram dessa lite som grädde på moset kan man säga :)

Kom hem för ungefär en timme sen från Ö-vik. Vistelsen där kunde ha varit bättre då jag på lördagsmorgonen vart sjuk i vad jag antar var magsjuka. Jag kommer inte ihåg senas jag mådde så fruktansvärt dåligt, dock var det nästan som bortblåst dagen efter vilket jag var oerhört tacksam för. Ännu mer tacksam blev jag senare då det verkade som de övriga klarade sig, så då slapp jag klandra mig själv för att ha smittat de andra i denna vedervärdiga sjukdom. Dock har både jag och Ellie blivit snoriga och förkylda, men som allting annat så bör ju även det gå över.

Lillebror fyller hela 18 år idag, dessvärre hann jag inte inmundiga tårtan innan det var dags för min skjuts hem, får ta igen dubbelt när syster Mariam fyller år istället.

Jo! Det finns ju inget ont som har något gott med sig, sägs det ju och i lördags när jag mådde som värst så gjorde pyret i magen sig påmind. Det måste ha varit små sparkar och buffar jag kände upprepade gånger. Det var så pass långt ner så det kan inte ha varit tarmarna som annars var i uppror. På kvällen kunde jag även känna en spark strax ovanför ärret efter kejsarsnittet. Det gjorde mig lycklig! Dock är jag fortfarande supernervös och lite skräckslagen inför UL, om jag känner mig själv rätt kommer jag ligga sömnlös större delen av natten dagen innan. Kommer kännas skönt när det är överstökat och man vet med besked om allt är bra eller ej.

UL-bild från när trollet låg i magen.

Nog om detta. Ska se om jag kan få trollet att somna innan klockan blir allt för mycket.