Jag är alltså i vecka 26 nu (25+4 för att vara exakt). Det sparkas och has där inne mest hela tiden, mindre uppskattat är när pyret får en fullträff på revbenet eller när bebis skickar välinriktade sparkar mot blåsan och neråt. Ibland känns det nästan som h*n är på väg att rymma ut.

I natt drömde jag att jag födde igen, men denna gång kom jag ihåg hela förlossningen. Jag var på sjukhuset för att göra en VUL/UL undersökning. Det var en annan tjej där också som var före i kön och det visade sig att hon var öppen 8 cm och vattnet hade gått, men sedan visade det sig att det var jag som var öppen 8 cm och när jag låg där på britsen så slank bebisen bara ut. Jag lyfte upp bebisen och la den vid bröstet och det visade sig att det var en tjej denna gång, för tidigt född men inte så mycket, hon hade ljust och rätt långt hår. Hon skrek inte men andades men det gjorde mig orolig men BM sa att allt var i sin ordning så då kunde jag slappna av.

Jag är så otroligt nyfiken på vad som gömmer sig där i magen. Magkänslan har sagt att det är en liten pojke som ligger där. Men det återstår att se när pyret bestämmer sig att komma ut i den stora vida världen ♥ Så spännande!

I måndags var vi hos BM. Allt såg bra ut förutom att jag har sjunkiti blodvärde och måste nu äta järntabletter. Hård mage, here I come!

Var hos barnmorskan idag. Nämde mitt åderbråck och ska åka till apoteket på sjukhuset och se om jag kan köpa ett par stöd-strumpbyxor där. Kan alltid hoppas att det hjälper lite iallafall.
Annars såg allt bra ut. Bebisen tycker inte alls om när man ska lyssna på hjärtljuden, precis som på sjukhuset så sparkade pyret på dopplern och försökte smita undan ;)


På måndag ska vi på specialistmödravården och kolla cervix. Förhoppningsvis är den oförändrad och förblir så fram till den 15:e augusti.

Igår fick vi hem Linas Matkasse som vi provar på. Ska bli spännande att få prova lite nytt. Efter att ha läst recepten så kan det inte vara annat än gott. Och nyttigt!
Det känns rätt skönt att varannan vecka inte behöva bekymra sig om vad för mat man ska laga osv.
Idag blir det nog Sydamerikansk chiligryta med svarta bönor och färsk koriander. Mums!

Kanske ska uppdatera lite på magfronten också. Byter vecka i morgon och går således in i v.22 och har idag 133 dagar kvar till beräknad förlossning. Förutom sammandragningar som kommer emellanåt och det mysiga åderbråcket som gör sig påmind så mår jag kanon!
Foglossningen har jag inte känt av så mycket (peppar, peppar, ta i trä!).
Bebisen sparkar och härjar i magen, oftast sent på kvällen och ibland har jag vaknat till av pyret som gör sig påmind. Än sover jag delvis på magen men det är bara en tidsfråga innan man kommer ha svårt att hitta bekväma sovställningar.

Kaggen ♥ Bild tagen igår.

 

Naveln börjar puta ut. Ellie försöker hela tiden peta tillbaka naveln.

 

v.21 (20+5)

Bebisen:
Det står lite olika på olika sidor men bebisen är mellan 20-27 cm och väger nu mellan 420-575 gram.

V.21 - Nu börjar hon/han ta små sovstunder, även om ett regelbundet sovmönster inte har utvecklats ännu.  För det mesta sover fostret när kvinnan rör på sig och vaknar när hon sätter eller lägger sig ner. Vissa foster har nu hittat sin favoritsovställning.

Nu börjar ögonbrynen växa. Flickfostrets livmoder blir fullt utvecklad denna vecka och slidan börjar ta form. Det bruna fettlager som hjälper fostret att hålla värmen täcker nu hals, bröst och ljumskar.

Nu täcks också huden av ett vaxlager. Det består av döda hudceller, celler från lanugohåret och olja från hudkörtlarna. Vaxlagret skyddar fostret från hudinfektioner. En del av det är kvar vid förlossningen och gör barnet halt, vilket underlättar passagen genom födelsekanalen. Nyfödda har ofta kvar lite vax i hudvecken.

V.22 - Nu är det full aktivitet som gäller och det är fortfarande gott om plats i livmodern –så fostret tar ut svängarna ordentligt. Eftersom omgivningen består av vätska så är rörelserna mycket mer graciösa än vad de kommer att vara efter födseln när tyngdlagen omöjliggör vissa av rörelserna eftersom musklerna då inte är tillräckligt starka. Men i livmodern praktiseras både volter, boxning och sparkar.

Även om fostret har växt mycket så är det fortfarande en tunn och skör varelse. Kroppsfettet är nämligen inte så tjockt ännu. Fostret tränar nu aktivt på andningen.

Igår var vi som sagt och kikade på vårat pyre i magen igen. Det började som ett vanligt 2D och rätt som det var så knappade barnmorskan på datorn och vi fick se vårat underverk i 4D!
Det var hur häftigt som helst och totalt oväntat!
Man kunde se så mycketmer av anisktsdragen, lillnäsan och munnen, småhänderna... Det var verkligen en upplevelse. Efter det sa han: "nu har vi lekt färdigt, nu måste vi mäta också!". Och allt såg så fint ut och han gjorde så vi även fick se ryggraden 4D :)

Fick åka in på förlossningen igår för undersökning. Det hela började på jobbet skulle byta lite sopor och jag kände medans jag gick att det var blött i byxorna vilket jag inte fick till att stämma. Hade inte känt mig kissnödig eller dyl. och paniken började växa inom mig då tankarna på att det kanske var forstervatten som börjat sippra ut. Skyndade mig på toan och försökte få av mig byxorna, vilket var lättare sagt än gjort då mina händer skakade alldeles okontrollerat. Kunde fortfarande inte hitta någon ordentlig förklaring till varför byxorna var blöt så jag satte mig för att kissa och när jag sedan inspekterade papperet (som vanligt) upptäckte jag slemmig och grön klump (äckligt, jag vet...) vilket fick paniken att öka ytterligare.

Att tänka rationellt i det här läget var inte lätt. 1000 tankar for igenom huvudet. Hade just denna dag glömt mobilen hemma och det enda nummret jag kom ihåg var mammas så jag ringde henne vilket fick  mig att lugna ner mig lite. Hon hjälpte mig och letade rätt på nummret till förlossning för rådfrågning och om dom tyckte att jag skulle komma in för en koll. Och iom min historik tyckte dom att jag skulle komma in så dom fick undersöka mig och bebis. Det var verkligen att återuppleva Ellies födelse då jag jobbade den dagen jag blev inlagd, satt på ungefär samma plats på jobbet och ringde fölossningen...

Nåväl, Anton plockade upp mig och den korta bit vi ändå har till sjukhuset pendlade jag från att vara relativt lugn och tänka att det säkert inte var något till att bara börja vilja gråta och rädslan för att det var vattnet och slemproppen som gått och att jag väl framme skulle bli tvungen att föda fram en alldeles för tidig bebis som inte skulle klara sig...

Väl där träffade vi en kvinna som jag kände igen så väl sen vi låg där med Ellie. Och det kändes så skönt att dom verkligen tog min oro på allvar. Anton och Ellie fick gå till ett lekrum och efter att ha berättat vad som hänt så  började dom med att lyssna på bebisens hjärtljud. Hjärtat slog så fint, pyret uppskattade inte dopplern så mycket då den sparkade ett flertal gånger mot den ♥
Bara att få höra hjärtljuden fick mitt inre kaos att lugna ner sig en hel del. Medans jag fick vänta på läkaren så kom Anton och Ellie in och höll mig sällskap. Ellie tyckte att besöket var hemskt spännande och skulle genast upp på britsen och ligga och provsitta både stolar och fåtöljer och läsa tidningar ♥

Läkaren kom och kollade tappen och gjorde både VUL och UL och då konstaderades det att det inte var vattnet som gått, livmodertappen var helt sluten och det fanns gott om fotstervatten för bebisen att simma i. Bebisen låg och mådde gott och rörde sig lite då och då och sparkade. Denna kännsla av lättnad var obeskrivlig, tårarna brände bakom ögonlocken och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte var något allvarligt.

Förmodligen var det bara mycket flytningar som jag fick just då. Läkaren förklarade att när man är gravid får man betydligt mycket mer flytningar och ibland kan dom hamna som i en "ficka" och rätt var det är så kan det då komma ut som det då gjorde för mig.

I morgon ska vi få se vårat pyre igen och denna gång får vi beundra vårt mirakel lite längre. Samt läkarsamtal, kanske det blir samma kvinna som undersökte mig igår. Förhoppningsvis kanske jag får veta om jag blir sjukskriven, delvis eller helt framöver. Känns bara skönt att få prata om min rädsla och oro...

Nu ska jag kramas med Anton och sedan ska vi fara och hämta vårat älskade troll på dagis!

Vecka 19 är här och jag är nästan halvvägs in i graviditeten, 153 dagar kvar till beräknad förlossning och har gått ungefär 45% av tiden. Vi får se på onsdag om jag blir flyttad nå mer eller om det kommer vara 21:a augusti som är datumet som gäller.

I morse när jag klev upp kände jag en slags konstant värk vid blygdben, efter att ha googlat lite och ringt och rådfrågat mamma, the veteran, så är det förmodligen foglossning jag börjar känna av. Och det är väl inte den enda "krämpan" jag fått, har nämligen fått åderbråck så välplacerat under ena skinkan vilket resulterar i en obehaglig tyngdkänsla så fort jag sätter mig på toan, eller ställer mig upp från sittande ställning. Och inte nog med det! Jag har fått de efterlängtade hemorrojderna också. I feel soo blessed!
Jag får en smärre hjärtattack de gånger jag upptäcker att det är blod på papperet och pustar ut när jag inser att det är från no.2. Jo det är ju så att jag tvångsmässigt måste kolla papperet varje gång jag är på toa för att upptäcka eventuella spår av blodiga flytningar. Tänker inte begå samma misstag som sist.
Men jag låter mig inte nedslås av dessa graviditetskrämpor utan försöker tänka positivt istället. Med Ellie hade jag inga problem, värk osv. så kanske denna graviditet slutar som en normal graviditet bör sluta. Jag går hellre över en vecka eller två.

Nu har vi landat i vecka 18. Bebisen där inne är rätt aktiv utav sig och gör sig till känna titt som tätt varje dag. Sammandragningar känner jag också av till och från i princip varje dag. På kvällarna när lugnet har infunnit sig känner jag av oron. Rädslan över att jag kanske är på väg att öppna mig gör att jag har svårt att somna på nätterna. Dock vet jag att det är väldigt vanligt att känna av sammandragningar tidigare vid andra graviditeten och det behöver definitivt inte vara något farligt, men ska ändå ta upp det och min oro för läkaren nästa onsdag. Det kan ju vara så att jag har en förslappad livmodertapp vilket i sådana fall i princip alltid resulterar i prematurförlossning. Men det finns sätt att förhindra det genom att operera in ett band som dras runt tappen. Jag går igenom alla tänkbara och otänkbara scenarion men den allra största rädslan är ju förstås ett sent missfall. Jag förstår ju att risken för det är väldigt låg men jag kan inte komma ifrån rädslan. Jag intalar mig själv hela tiden att jag inte är så orolig men ibland är jag verkligen skiträdd och ju längre in i graviditeten jag tycks komma desto oroligare blir jag. Det brukar ju annars vara tvärtom. Just nu vill jag bara att det ska bli den 23:e då vi får se vårat lilla pyre igen och prata med läkaren. Kanske dom kan kolla cervix (livmoderhalsen), som det så fint heter, redan då. Annars dröjer det till runt v.26 innan dom gör det. Nåja, vi får se!
Hoppas denna vecka och helg fortlöper relativt snabbt och att det är lungt på jobbet. Känner jag av någon sammandragning under tiden jag jobbar kommer jag att sätta mig och vila, kaos eller ej. Jag vågar verkligen inte utsätta kroppen för för mycket påfrestningar.
Nog om det.
Dags för magbilder!

 

 

Nu börjar faktiskt magen ta riktig form!

 

Bebisen:

I vecka 18 är kroppslängden omkring 17 cm (huvud/stjärt) och vikten i medeltal 220 g.

Nu kan fostret höra! Benen i innerörat och nerverna till hjärnan är utvecklade. Fostret kan höra ljudet av blod som pumpas genom navelsträngen och moderns hjärtslag. Det kan till och med bli skrämt av höga ljud.

 

Fostret kan också svälja. Han eller hon kan svälja så mycket som 1 liter fostervatten under en dag. Nya forskningsresultat indikerar att fostret redan kan känna törst. Törsten kan vara anledningen till att barnet sväljer för att hålla det skyddande fostervattnet på en jämn nivå.

 

Fram tills nu har fostrets skelett varit mjukt men nu börjar det att hårdna. De första benen att hårdna är de som finns i benen och i innerörat. Handflatorna har sin rätta form och nu utvecklas fingeravtrycken.

 

Barnet är känsligt för ljus och det kan göra grimaser, vinka och reagerar på ljud och stötar.

 

 

Igår beställde jag ett gravidsmycke*, bola, med en fyrklöver på för tur. Ville ha ett sånt när jag väntade Ellie men det blev aldrig att jag köpte något då. Jag hoppas att det kommer innan helgen!

 

* Avger ett svagt ljud och från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet av bolan och blir lugn av det.

 

Lägger upp några bilder på magen med den rätta veckan, fortfarande ingen "riktig" bebismage men den dyker upp förr eller senare :)

Suddig bild men orkade inte ta om flera gånger :P

 

v.16 (15+5)

 

Som sagt kan jag dra in magen så kulan försvinner, får se hur länge

jag kan göra det :P

 

Min magkänsla säger mig att det ligger en liten pojke där inne :)
Vet inte varför men det är bara en känsla jag fått. Men då vi inte tänker ta reda på vilket kön det är återstår det att se i augusti vem som bosatt sig därinne.

Den fick jag känna på igår. Och det med besked!
När jag kom hem igår efter jobbet runt 19-tiden (det gick sakta på hemvägen) så satte jag mig på sägen för att svida om till mysoutfit och massera mina onda ömma fötter då pyret i magen gjorde sig påmind. Liten tyckte nog att jag satt i en obekväm ställning och ville göra mig påmind om detta genom sparka till på höger sida så det nästan gjorde ont och jag blev tvungen räta på mig, bebisen måste sedan ha gjort en demonstrativ helomvändning och lagt sig mer bekvämt till rätta. Man kunde verkligen se och känna hur magen rörde på sig och det hela hände på främst höger sida.
Jag hade svårt att sluta le resten av kvällen.
Jag längtar verkligen tills sparkarna blir mer regelbunda och inte så sporadiskt.

Alltså, den här känslan av att ha och känna ett litet liv inom sig är så obeskrivlig och underbar att jag blir tårögd av att bara skriva detta. Det är otroligt vilken kärlek man kan känna för ett ofött barn, vilken kärlek man kan känna för sina barn överhuvudtaget. Min kärlek till Ellie är så stark att den gör ont ibland och jag är inte längre rädd att jag inte kommer känna samma starka kärlek till detta lilla pyre i magen.
Jag säger som jag sagt förut, det här med graviditet får en nästan att bli religiös!

Måste göra mig iordning inför jobbet. Tänkte försöka lägg upp en magbild sen när jag kommer hem igen, korrigerat och med rätt vecka.

Idag var den dag som jag varit så nervös och nojig över. RUL dagen. Jag höll nog andan när jag låg där på britsen och bilden på pyret i magen framträdde, men all oro har än så länge varit i onödan. Allt såg bra ut! Två armar, två ben, ett litet hjärta som slog och en bebis som rörde på sig, även fem fingrar kunde BM räkna till. Jag har även fått svar på varför jag inte har någon riktig bebismage än eller varför jag knappt känt några sparkar. Jag är nämligen i v.16, närmare bestämt v.15+3 och inte i v.18 som jag först trodde. När BM sa detta fick jag verkligen en aha-upplevelse. Hon frågade först om jag var säker på när jag hade min senaste mens, vilket jag ju inte hade så... Där har vi det! Jag räknade på tok fel, men lika glad är jag för det! Vi fick se vårt andra lilla underverk där i magen och jag kommer få se det lilla pyret igen den 23/3 då bebisen är stor nog för att mäta lårbenet och annat som måste mätas och undersökas och denna gång ser jag verkligen fram emot det och längtar!

Bebisen låg vänd mot min ryggrad i äkta fosterställning sugandes på en tumme ♥
Jag är kär och förälskad i ett litet liv jag ännu ej sett eller träffat, för andra gången i mitt liv.

Jag har verkligen gått som på moln idag. Och nu vet nog de flesta på mitt jobb också, jag berättade för personalchefen idag och det känns skönt att hon nu äntligen vet. Nu kan jag förhoppningsvis börja njuta mer av graviditeten men visst hänger det fortfarande ett litet orosmoln över mig. Oron över att detta lilla pyre ska ha lika bråttom ut som storasyster men det hoppas jag verkligen inte. Nej, bebisen får inte komma ut förrens den 21 augusti eller lite senare.

Liten suger på tummen (handen med den lilla tummen inringat i rött).

 

Liten Skeletor framifrån ♥

 

Dessa två bilder fick vi gratis, vi behövde inte ens fråga efter några, hon räckte bara fram dessa lite som grädde på moset kan man säga :)

I fredags gick jag in i v.17 och för att vara exakt så ska jag nu vara i v.16+3. Läget är som förut att jag är hungrig mest hela tiden. Vad gäller själva magen så tycker jag inte att det händer någonting. I avslappnat läge så får jag en bebiskula men den försvinner om jag drar in magen så jag vill inte räkna det som en bebismage, en bebismage ska man inte kunna dra in, så att säga. Därför har jag blivit så otroligt nojjig över att bebisen där inne inte lever att jag kanske har råkat ut för en MA (missed abortion), vilket säkert inte alls är fallet men jag kan inte låta bli att oroa mig. Jag har inte känt några sparkar utöver de två gånger som jag misstänkte att det kunde vara sparkar. Men det finns flera olika orsaker till allt detta men såklart tänker man det värsta. Efter det som hände med Ellie tar jag inget för givet.
Ingen graviditet är den andra lik så jag ska försöka att inte jämföra min med min graviditet med Ellie eller någon annan för den delen.

Bebisen:

Vikten har fördubblats på bara två veckor och nu väger ditt barn c:a 100 gram. Längden från topp till tå är mellan 14-16 cm vilket motsvarar din hand om du spretar med fingarana.

Stora förändringar är på gång! Fostret börjar nu bilda livsviktigt underhudsfett, något som fortgår fram till förlossningen. Underhudsfett är viktigt för att kunna reglera kroppstemperaturen och för ämnesomsättningen. Vid den här tiden består din bebis vikt av ungefär 85 gram vatten och ett halvt gram fett. Efter 40 veckor är motsvarande siffra c:a 2.4 kg fett av den totala födslovikten på 3.7 kg.

Armar och ben är nu nästan fullt rörliga. Ögon och öron har nära nog fått rätt placering och bebisen liknar alltmer en människa.

 

Nu är det 10 dagar kvar till UL... Spännande men skrämmande.

 

 

Storasyster klappar magen.

 

Fick gå ner på knä så hon kunde pussa på lillsyskonet också ♥

 

Konstigt nog ser magen större ut med kläder än utan.

 

 

 

Jag är nu i vecka 16 (15+4 för att vara exakt). Förutom att jag, i vanlig ordning, är hungrig mår jag bra. Igår kväll tyckte jag mig återigen känna en liten spark, men är fortfarande osäker på om det var just det jag kände.
Magen kan jag forfarande dölja om jag vill, men slappnar jag av kommer den fram ^^

Magbild tagen igår.

 

Har börjat ränka ner dagarna till ultraljudet nu. Är så otroligt nervös och rädd för att det ska visa sig vara något fel samtidigt som man längtar som en tok för att få se det lilla livet, lite skräckblandad förtjusning.
Dock har jag antingen förlagt eller råkat slänga den lapp med datum och tid för UL. Datumet är jag säker på men inte tiden så jag måste nog ta och ringa min BM och dubbelkolla det.

Vad händer i magen då?

Bebisen: Fostret mäter cirka 16 centimeter och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 300 milliliter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
Redan nu har barnet troligtvis utvecklat sitt smaksinne. Barnet kan höra och rycker till om något plötsligt ljud uppträder nära magen. Ljudnivån inne i magen är annars ungefär lika hög som när man står på en trafikerad gata i staden eftersom alla ljud i mammans kropp förstärks i fostervattnet.

Igår gick jag då in i den efterlängtade v.15 och jag tycker mig inte känna den där jobbiga hungern eller illamående längre. Mer hungrig än vanligt känner jag mig fortfarande men den är hanterbar och går som sagt inte längre hand i hand med illamående. Nu hoppas jag bara på att det fortsätter så också.

Bebisen:
Stor som ett äpple. Vikten har fördubblats sedan förra veckan, nu väger bebisen 50 g och är 9 till 10 cm mellan stjärt och huvud. Bebisen samlar på sig kalcium och skelettet blir hårdare och hårdare. Bebisen kan suga på tummen och är i princip färdigformad. Blodsystem, hjärta, ögon, öron, armar och ben finns nu klara i miniformat inför framtiden.


Jag tycker fortfarande inte att jag fått någon ordentlig bebismage än men det kan ju bero på att jag har en hel del mer hull nu än när jag väntade Ellie. Men nog har magen växt till sig lite.

Har fortfarande inte berättat på jobbet att jag är gravid, men det är väl dags för det snart, innan magen börjar göra sig påmind på riktigt. Jag vet inte varför jag känner mig nervös för att berätta. Kanske för att det inte var så länge sedan jag började jobba igen efter föräldraledigheten...

Magbild från igår i v.15 (14+0).

Det ska bli spännande att se hur mycket man blir bakflyttad ev. framflyttad i graviditeten på RUL. Längtar som en tok men är mer orolig och nervös nu än när vi skulle dit med Ellie i magen. Livrädd att det ska vara något fel.

På måndag ska vi till BM. Undra om vi får lyssna på hjärtljud då eller om det är förtidigt. Återstår att se :)

I fredags gick jag in i v.14. Längtar tills v.15 och hoppas förtvivlat på att denna jobbiga hungerskänslan med illamående ska försvinna. Annars då?
Inte många förändringar sen sist, kanske lite kissnödigare och jag sover sämre, vaknar väldigt lätt och för ingenting vilket bidrar till att man är ännu tröttare om dagarna.

Bebisen:
Din bebis är 8 cm och väger ca 25 g. Bebisen är ungefär lika stor som en tennisboll. Nacken och halsen börjar bli så starka att bebisen kan hålla upp sitt huvud. Nu är alla kroppsdelar så pass utvecklade att man kan se vilket kön bebisen har.

Dock kommer vi inte ta reda på könet denna gången heller, blir mer spännande så. Annars är det ju nästan som att öppna paket flera månader innan sin födelsedag ;P

Magen i v.14 (13+4). Ingen bebismage än, mest bara svullen och lönnfet :P

 

 

Upptäckte att jag har gått in i v.13 (12+0) idag. Fortfarande är jag rätt trött och är nästan konstant hungrig, en jobbig hunger som övergår till illamående om jag inte äter något rätt snart. Vilket jag inte alltid gör då jag ibland inte alls är sugen på något och ska jag äta något så ska det gå snabbt att fixa. Det blir mycket frukt, yoghurt och smörgåsar. Och som förra graviditeten så är jag känslig för dofter, en del får mig att vilja köjas. Brösten ömmar och vuxit till sig en del också. Till Ellies stora förtjuselse ^^

Så här står det att läsa om v.13:

Kroppen: Nu börjar den andra delen av graviditeten och känslan av att vänta barn har ofta infunnit sig. Du känner dig lite lugnare, då största risken för missfall är över.
Det är rimligt att gå upp 300-400 gram/vecka. Nu brukar illamåendekänslorna och den värsta tröttheten avta. Vissa kan redan känna fosterrörelser, men det är ganska ovanligt. Det är svårt att skilja fosterrörelser från vanligt bubbel i magen. När man ligger stilla i sängen kan det vara lättare, känner man ett litet sprattel en bit nedanför naveln och det inte åtföljs av något kurrande ljud är det mycket troligt att det är just fostret som rör sig.
Tänk på att ta hand om dig själv och vila lite extra. Arbete och fysisk aktivitet är helt ok, men undvik stress.

Fostret: Benvävnad skapas och revben kan ses på ultraljud. Fostret kan öppna och stänga sin mun, suga och svälja, gäspa och sträcka på hela kroppen. Lungorna är färdiga och fostret börjar röra på bröstkorgen som om det andades, men syret kommer genom blodet. Att fostret tränar att andas i vatten är bra för lungorna, från samma ögonblick barnet kommer ut och navelsträngen klipps av så måste andningen fungera perfekt. Vattnet trycks ut ur lungorna precis vid förlossningsögonblicket och från att vara vattenvarelse börjar barnet andas luft genom munnen och näsan. Hos flickorna finns nu miljoner ägganlag i de omogna äggstockarna och pojkarna börjar bilda manligt könshormon.

Det var nog mest inbillning men jag tyckte mig känna några rörelser igår kväll när jag hade gått och lagt mig. Spännande! Men jag avvaktar några veckor innan jag kan känna mig säker på att det var fosterrörelser jag kände.

Än är det ingen mage att tala om, jag är mest svullen. Men igår morse

när jag låg i sängen och var rejält kissnödig så framträdde in liten hård kula på magen :)

 

 

Det var väl både väntat och oväntat när jag plussade den där dagen.
Vi hade pratat om det och bestämt oss för att försöka ge Ellie ett syskon, men att det skulle gå med sådan raketfart var väl inte riktigt vad vi hade väntat oss. Man tänker ju ändå att det ska ta ett tag innan det tar sig, så att säga.
Men liksom förra gången gick det på första försöket. Och vi är så glada för det!

Oron för att det ska gå som sist finns där hela tiden. Men som sagt så kommer jag att få gå på extra kontroller och fr.o.m. v.26 kommer jag att få gå på Specialistmödravården om inte förr och våran BM har bokat in ett läkarbesök i samband med RUL. Jag ska även få lämna in urinprover varje månad för att hålla koll så jag inte får urinvägsinfektion osv.
Så på ett sätt känns det betryggande med dessa extra koller. Så får vi helt enkelt hålla tummarna att det går som planerat denna gång.

Jag är iallafall i v.12 nu (v11+1). Och denna graviditet har inneburit mer illamående än vad jag kan minnas att jag hade sist. Konstant trött, hungrig och illamående. Men det börjar ge med sig lite nu (peppar, peppar, ta i trä!).
Nästa besök hos BM blir den 7:e februari.