Ska jag skratta eller gråta?
2011-02-13 
11:27:48
11:27:48Igår kväll efter jobbet kom Anton och hämtade mig i vanlig ordning, nämde att hans jobbpolare med polare satt och drack öl och ville ha sällskap av honom. Visst tyckte jag, några öl och kompishäng gör väl inget.
Men jag borde lärt mig nu vid det här laget att 1. Anton KAN inte ta bara några öl. Det är allt eller inget. 2. Något ska ALLTID försvinna när han är ute och har fått några för många innanför västen. Mobil, jacka, nycklar, bilnycklar, you name it! 3. Han kommer sällan eller ALDRIG hem efter en blöt kväll. Även om han lovat detta dyrt och heligt.
Varför, varför, varför lär jag mig aldrig?! Kanske för att karln trots allt är 30+ och borde inse sina begränsningar och att han inte är 18 år längre. Att han vid det här laget borde förstå att han har en familj att ta lite hänsyn till. Men icke!
Man kan ju då tro att jag är flyförbannad i detta nu men det är jag inte, konstigt nog. Dock jäkligt irriterad då jag hade chansen att jobba dag istället för kväll och inte får tag på den sk. partyprissen. När jag ringde på hans mobil möttes jag av mobilsvar efter mobilsvar tills det äntligen svarade. Men det visade sig vara personalen på Statoil, för då har punghuvet, i vanlig ordning tappat sin mobil, sin Iphone 4, som jag som omtänksam och underbar sambo gett honom i födelsedagspresent. Nu är det bara att hoppas att han har vett att komma hem innan kl.18 då jag börjar jobba. Om inte kan jag lova att det blir hus i helvete. Men så pass mycket vett i skallen har han nog så han gör det.
Nu funderar jag över vilken taktik jag ska använda mig av när han kommer hem. Ska jag vara förbannad på honom som jag så befogat borde vara, använda mig av silent treatmen, eller bara skratta och skaka på huvet och därefter försöka få in i denna äggformade skalle att så här gör man bara inte. En engångsförteelse, ok. Men inte varje jäkla gång. Men för att se det från den ljusa sidan så är det sällan som han faktiskt är ute och dricker. Men, men... Nu återstår dock bara att se när han behagar komma hem. Förhoppningsvis har han vett att skämmas när han väl gör det.
Men jag borde lärt mig nu vid det här laget att 1. Anton KAN inte ta bara några öl. Det är allt eller inget. 2. Något ska ALLTID försvinna när han är ute och har fått några för många innanför västen. Mobil, jacka, nycklar, bilnycklar, you name it! 3. Han kommer sällan eller ALDRIG hem efter en blöt kväll. Även om han lovat detta dyrt och heligt.
Varför, varför, varför lär jag mig aldrig?! Kanske för att karln trots allt är 30+ och borde inse sina begränsningar och att han inte är 18 år längre. Att han vid det här laget borde förstå att han har en familj att ta lite hänsyn till. Men icke!
Man kan ju då tro att jag är flyförbannad i detta nu men det är jag inte, konstigt nog. Dock jäkligt irriterad då jag hade chansen att jobba dag istället för kväll och inte får tag på den sk. partyprissen. När jag ringde på hans mobil möttes jag av mobilsvar efter mobilsvar tills det äntligen svarade. Men det visade sig vara personalen på Statoil, för då har punghuvet, i vanlig ordning tappat sin mobil, sin Iphone 4, som jag som omtänksam och underbar sambo gett honom i födelsedagspresent. Nu är det bara att hoppas att han har vett att komma hem innan kl.18 då jag börjar jobba. Om inte kan jag lova att det blir hus i helvete. Men så pass mycket vett i skallen har han nog så han gör det.
Nu funderar jag över vilken taktik jag ska använda mig av när han kommer hem. Ska jag vara förbannad på honom som jag så befogat borde vara, använda mig av silent treatmen, eller bara skratta och skaka på huvet och därefter försöka få in i denna äggformade skalle att så här gör man bara inte. En engångsförteelse, ok. Men inte varje jäkla gång. Men för att se det från den ljusa sidan så är det sällan som han faktiskt är ute och dricker. Men, men... Nu återstår dock bara att se när han behagar komma hem. Förhoppningsvis har han vett att skämmas när han väl gör det.
Trackback
