När jag blev gravid med Ellie har jag inget minne utav att jag hade större problem med att sluta snusa. Det dummaste jag gjorde var ju att börja igen. Jag har tidigare dömt andra människor som varit så "dumma och onödiga" som börjat snusa eller röka igen ett tag efter graviditeten. Och så är man lika dum, onödig och karaktärslös själv.

Problemet nu är att jag har så otroligt svårt att sluta igen. Pyret i magen borde vara motivationen att få mig att sluta. Till mitt försvar måste jag säga att det är max två snusar per dag jag tar om ens det, men ändock. Ibland tänker jag som så att när jag väntade Ellie så gjorde jag ALLT efter regelboken, var noga med vad jag åt, slutade snusa osv osv. Ändå gick det åt skogen (ok, inte allt, trots 10 veckor förtidigt slutade allting gott). Men om jag gör saker lite annorlunda nu kanske det slutar annorlunda (jo, jag är skrockfull). Målet är ju självklart att jag SKA sluta snusa, startsträckan har bara tagit längre tid. Och tar man en titt på min egen mamma som rökt genom alla sina 7 graviditeter, utan komplikationer och konstigheter så kanske en eller två snusar inte gör SÅ mycket. Och självklart får jag extremt dåligt samvete om jag tar en snus. Anton hade gärna fått sluta snusa han också, så vi kan motivera varandra. Men inget jag skulle kräva av honom.

Nej, snusfri ska jag bli och det snart!

Bild från google.